Skivan: Råa nerver och öppna sår

Fever Ray.

Fever Ray
Turn Out The Lights

Jag blev lite överraskad då jag hörde att Fever Ray, soloprojektet för den svenska syskonduon The Knifes sångerska Karin Dreijer skall komma ut med en ny platta. Det har gått åtta år sedan Fever Rays debut kom ut och sedan dess har det varit tyst på den fronten. År 2013 släppte The Knife sin fantastiska och hyperambitiösa comeback-platta “Shaking the habitual”.
Fever Ray nya platta “Plunge” låter i princip som en logisk efterföljare till “Shaking the habitual”. Ljudvärlden är eklektisk, elektronisk och mindre mörk än på Fever Rays första platta. Den mest väsentliga skillnaden mellan “Plunge” och “Shaking the Habitual” är att låtmaterialet känns mera personligt och skalan kanske lite mindre, vilket i sig ju kanske är vettigt med tanke på att det handlar om en soloplatta.
Dreijer låter i princip som hon alltid har låtit, vilket är bra, eftersom det finns helt enkelt inte finns någon annan som gör det hon gör. Visst går det att dra vissa paralleller mellan Dreijer och Björk, men jag vet inte om unikhet kan ses som ett vettigt gemensamt drag?
Den elektroniska musikens värld rör sig ännu tills vidare ganska snabbt framåt, men i Dreijers fall känns ibland nästan som om hon skulle skapa sin musik i något slags vakuum. Det hon gör är alltid stiligt men totalt oberoende av trender. Faktumet att hon inte tycks bry sig alltför mycket om hur man borde låta i nuet gör att hon har råd att skapa långsamt. På basen av hur den låter skulle “Plunge” lika väl ha kunnat komma ut år 2014 eller 2021.
“Plunge” är en färggrann platta som konstant hittar på nya sätt att utmana sin lyssnare. Den fungerar absolut inte som lågmäld bakgrundsmusik för middagar. Det är en platta som säkert skulle fungera bäst i små doser, men samtidigt känns den konceptuellt såpass enhetlig att det ändå säkert är bäst om man bara lyssnar igenom den på en gång. Lite jobbigt, men absolut värt det.

Julien Baker.

Julien Baker
Turn Out The Lights

Enkla låtar är svåra att skriva och de är ännu svårare att spela. Då man opererar med enkla och bekanta musikaliska element måste man engagera lyssnaren med rå emotion och berättelser. Och det är just det Julien Baker gör på sin andra platta “Turn Out The LIghts”.
Det kan alltid debatteras om världen behöver ännu en samling låtar som handlar om utmaningar i tjugonåntingars känsloliv. Men faktumet att Baker lyckas få det mest överutnyttjade temat i popmusikens historia att låta helt fräscht även i en cynisk trettionåntings öron är väl i sig en ganska imponerande prestation.
Hennes låtar är vinjetter som uppstår då man riktar ljuset in i de små sprickorna i väggarna i billiga hyreslägenheter där människor sitter mitt i tystnaden och försöker få kontroll över sina liv. Den 22-åriga sångerskan och låtskrivaren tycks ha en ovanlig förmåga att fånga överväldigande känslor i små vardagliga iakttagelser. Som en textskribent påminner hon mig om Matt Berringer från The National, visst har de olika perspektiv men de båda ovanligt träffsäkra med sina ordval.
På tal om perspektiv, har det talats mycket om om hur Bakers bakgrund bland sydstaternas kristna och faktumet att hon numera identifierar sig som både queer och kristen. Med tanke på hur mycket spaltutrymme hennes bakgrund och sexuella läggning får i intervjuer, är det ganska intressant att dessa teman åtminstone inte direkt behandlas i någon av låtarna på plattan.
Samtidigt är “Turn Out The Lights” ytterst personlig och bar. Det centrala tycks finnas på en emotionell ryggradsnivån, där triviala subjektiviteter som kön eller strukturen man ger åt sin världsåskådning förlorar sin betydelse. Den råa känsligheten för mina tankar ofta till Cat Powers och Justin Townes Earles bästa stunder.
Rent musikaliskt är “Turn Out The lights” ganska konservativ. Bakers ljudvärld och sångstil känns i mina öron faktiskt närmast 90-talets avskalade och rena studiospråk. Lyckligtvis har man lämnat andningsrum åt både instrumenten och Bakers stiliserat hesa röst. Jag är faktiskt inte säker om jag skulle föredra en aningen mera trasig produktionsstil. Den klassiska tanken är ju att en mera ren produktion ger mera uppmärksamhet åt låtskrivande, men en mera hembakad produktion skulle kunna komplementera låtarnas sönderrivna världsbild. Samtidigt finns det något tidlöst och tröstande i den slipade, kontrollerade och nattradiovänliga ljudvärlden.
Hur som helst är “Turn Out The Lights” en underbar platta, som gör något nytt av gamla delar.

Frans Rinne

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*