Skarvjakt intresserar nog, men…

SKARVAR. ÅU den 13 mars ingick en artikel om skarvjakt, skriven av Kim Lund, som för ändamålet hade intervjuat överinspektör Ritva Kemppainen på NTM centralen. NTM-centralen hade förundrat sig över att så få hade ansökt om tillstånd att få jaga eller störa skarv.
Detta aningslösa förundrande kan inte lämnas okommenterat då ju alla vet hur restriktiv NTM-centralen har varit och fortfarande är.
Först och främst vill man ha oomkullrunkeliga bevis på de skador och olägenheter, som skarven har förorsakat fisket som sådant och/eller enskilda fiskare. Att så att säga juridiskt exakt kunna bevisa en sådan sak är synnerligen svårt och mycket kostsamt. Sådana undersökningar har gjorts ute i stora världen, men då har man kunnat göra det i ett väl avgränsat område och har då också kunnat bevisa att skarven har en mycket negativ inverkan på fiskbeståndet; speciellt på återväxten.

Torde dock vara rätt svårt att avgränsa hela eller delar av vårt Skärgårdshav.
Undertecknad, som har varit förman för Sandö fiskelag sedan i början på 1980-talet har en statistik ända från 1985 till dags dato, som per år och fiskeart visar hur mycket fiskelagets alla hushåll tillsammans har fått ihop under respektive år. Statistiken är ingalunda 100-procentigt exakt, men ger en klar och entydig indikation på i vilken riktning vi går.

Två exempel måtte visa trenden. År 1998, den tid då de första skarvarna visade sig i finländska vatten, var fångsten av både abborre och gädda ca 1200 kg vardera. 2017, då skarvarna uppgick till minst 150 000 individer som åt ca 0,5 kg fisk per dygn varav ca 40 procent ädelfisk, var motsvarande totala fångster av abborre och gädda inom ovannämnda fiskelag hela 180 respektive 140 kilo! Detta är fakta, men hur juridiskt bindande bevisa att det är just skarven som har varit framme, är sen en annan femma.
Det yrkesmässiga fisket av gös på Erstan tog slut för över 10 år sen och nu har även skarvkolonin på Äggskär i norra Nagu minskat radikalt. Maten är synbarligen slut, men miljömyndigheterna skyller nu på havsörnen, hur annars!

Om man mot förmodan skulle våga sig på att skicka in en ansökan till NMT-centralen vet man inte på förhand, om den godkänns eller inte. Det enda man vet, är att en ansökan kostar drygt 100 euro oberoende om den beviljas eller refuseras. Hur många vill då ta risken att förlora pengarna på så osäkra grunder? En enskild fiskare, som dristar sig till en anhållan får fånga 25–30 kg abborre för att få ihop den summan (brutto).
Snälla NTM-centralen; ta betalt bara om ansökan beviljas, så får ni se på ”andra bullar”.

Ett helt ologiskt och rent av illvilligt krav av NTM-centralen är att i fall en ansökan beviljas att jaga skarv, så får man inte använda schabloner/vettar för att locka skarven inom skotthåll! Detta påhitt är helt NMT-centralens eget påfund.
Med tanke på säkerheten är det skäl att jakten sker med hagelbössa då det i de flesta fall, åtminstone innomskärs, alltid finns en risk att det finns en bebyggelse någonstans i skjutriktningen. Kula och vattenområden är inte att leka med.
NMT-centralens käpphäst har i alla tider varit att hänvisa till EU-direktiv, så även i Kim Lunds diskussion med överinspektör Ritva Kemppainen, som hänvisade till gällande rättspraxis i EU:s fågeldirektiv. Torde vara rätt genant att en överinspektör inte känner till vad EU:s fågeldirektiv säger. Ursprungligen var mellanskarven, Phalacrocorax carbo sinensis, upptagen i fågeldirektivet, som förbjöd all jakt och ofredande av sagda fågelart. Redan för många år sen togs den bort från direktivet och finns över huvudtaget inte mera upptagen någonstans. Med andra ord hänger mellanskarven ”i luften”. Det å andra sidan har haft synnerligen stor betydelse gällande vad man kan och får göra för att begränsa dess negativa inverkan på miljö och fauna.

EU- kommissionen säger klart och entydigt att den saken befattar man sig inte med över huvudtaget, utan att ”det är medlemsländernas egen sak att skrida till behövliga åtgärder.” Så har alla andra länder runt Östersjön gjort, inklusive landskapet Åland.
Finland kan, om man så vill, själv avgöra den saken! Att sedan viljan hos NTM-centralen lyser med sin totala frånvaro måste tyvärr sättas på vissa organisationers förmåga att leda NTM-centralen i för dem önskad riktning.

Ove Pettersson
Nagu

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*