”Skarven riskerar att rubba hela ekosystemet och påverkar yrkesfisket i smärtsam hög grad”

Östersjön är fantastisk.

Med dess öar, kobbar och skär har den alltid spelat en central roll för både Sverige och Finland.

Men Östersjön är extra känslig med sitt bräckta vatten och tyvärr i stort behov av hjälp.

I dag är flera fiskbestånd i dåligt skick.

Under senare år har fiskare upplevt hur fångsterna har minskat och många av de fiskar som fångas visar tecken på allvarliga stick- och skärskador.

Rovfiskarna har blivit allt färre och samtidigt finns det en obalans mot planktonätande fiskar som spigg och skarpsill/vassbuk.

Det akuta läget i Östersjön kräver snabba, kraftiga men hållbara åtgärder.

Övergödning och överfiske är problem som vi båda länge har arbetat med.

Vi har jobbat för att få fiskekvoter på långsiktigt hållbara nivåer, för att skydda fiskebestånden och för att säkerställa ett långsiktigt lönsamt yrkesfiske.

Men det som EU och nationella myndigheter länge har blundat för är ett stort hot mot det hållbara fisket i Östersjön – och det problemet stavas skarv.

Skarven fortsätter att breda ut sig och äter upp mängder av fisk, vilket driver bort andra naturligt förekommande sjöfåglar.

Skarven riskerar att rubba hela ekosystemet, påverkar yrkesfisket i smärtsam hög grad och folks vilja och möjlighet att bo och verka i skärgårdsområden.

Öarna där skarven bosätter sig dör och träd, vegetation och omkringliggande vatten förstörs.

Skarvskadade öar och holmar förfular skärgården för såväl skärgårdsbefolkningen som turister.

Redan nu finns tillräckligt med bevis på vilken allvarlig skada skarvkolonier gör på olika ställen i Östersjön.

Bevisbördan behöver inte längre ligga på yrkesfiskaren.

EU har i viss mån lättat på reglerna för skyddsjakt, men i grunden är ändringarna kosmetiska.

Grundproblemet är fortfarande olöst.

De nationella tolkningarna av EU:s art- och habitatdirektiv är fortfarande lika stelbenta och tar inte vara på de möjliga undantag från EU-reglerna som finns.

Skarven är extremt livskraftig i både Finland och Sverige.

Trots det agerar nationella myndigheter i Sverige och Finland fortfarande kontraproduktivt och som om denna invasiva fågel vore hotad.

I Finland är jakt förbjudet och Naturvårdsverket i Sverige ser, helt felaktigt, skarven som en utrotningshotad art.

När EU-kommissionen inte vågar förtydliga eller föreslå ändringar i art- och habitatdirektivet och nationella myndigheter inte vill ta problemet på allvar, så gör vi nu det vi kan och går vidare med förslag i EU-parlamentet som åtminstone kan minska skarvens negativa effekter.

Det småskaliga och kustnära fisket är idag en krympande näring som kämpar hårt för sin överlevnad.

Därför är det viktigt att kunna ge fiskare som missgynnas av skarven ekonomisk kompensation.

För levande skärgårdsmiljöer och ett livligare bestånd av bland annat abborre, gös och sill anser flera experter att skarvbeståndet behöver reduceras till ungefär en tredjedel av dagens nivå.

Därför vill vi även öppna upp för att skyddsjakt av skarv ska kunna beviljas ekonomisk ersättning från EU:s havs- och fiskerifond.

Tillsammans driver vi på arbetet för att rädda Östersjön från skarvens nuvarande destruktiva invasion.

Kan vi nå dit skulle alla bli vinnare.

Nils Torvalds
Europaparlamentariker
SFP/ALDE

Fredrick Federley
Europaparlamentariker
Centern/ALDE

11 Kommentarer

  1. Mellanskarven kallas inte kinesisk skarv på grund av att den skulle komma från Kina. Namnet kommer sig av att mellanskarven först klassificerades av en vetenskapsman som befann sig i Kina där han påträffade fågeln. Man visste inte då att arten faktiskt var utbredd ända från europas västkust till Kina i öst. Det är frågan om ett semantiskt missförstånd. Att utgående från namnet säga att mellanskarven kommer från Kina är ungefär som att säga att indianerna är från Indien eller att spillkråkan är en kråkfågel.

    Storskarven beskrevs taxonomiskt 1758 av Carl von Linné under det vetenskapliga namnet Pelecanus carbo och placerade den därmed i släktet Pelecanus som han beskrev samma år. I detta släkte placerade han utöver pelikaner och skarvar även sulor och fregattfåglar. Bara två år senare, 1760 beskrev den franska zoologen Mathurin Jacques Brisson släktet Phalacrocorax utifrån typarten storskarv, men skarvarna fortsatte av vissa auktoriteter att placeras i släktet Pelecanus. Mellanskarven beskrevs beskrevs första gången 1796 som den egna arten Pelecanus sinensis av den brittiska botanikern, läkaren och diplomaten Sir George Leonard Staunton.

    Den tyske naturvetaren Johann Friedrich Blumenbach brukar ofta tillskrivas äran för den första beskrivningen av taxonet sinensis, men hans arbete från 1798 utgör en kopiering i tysk översättning av Stauntons originalverk (detta misstag gör även Christer Olburs i sin uppsats, till och med i titeln).

    I den vetenskapliga artikeln Jiří Mlíkovský (2011) – The authorship and type locality of Phalacrocorax carbo sinensis beskriver Jiří Mlíkovský varifrån namnet Phalacrocorax carbo sinensis härstammar. I en stor del av den moderna ornitologiska litteraturen har namnet sinensis tillskrivits den tyska vetenskapsmannen Johann Friedrich Blumenbach (1752 – 1840) eftersom namnet Pelicanus sinensis förekommer i den beskrivande texten på hans tryckplatta av mellanskarven från 1798.

    Det har senare framkommit att Blumenbach hade översatt beskrivningen från ett arbete av prästen och vetenskapsmannen Sir George Staunton (1737–1801) som hade gjort en känd expedition till Kina. Numera är det även känt att Blumenbach själv har refererat till denna expedition. Det är alltså ställt utom allt tvivel att namngivaren till Phalacrocorax carbo sinensis var Staunton år 1796.

  2. Nils. Du förstår dig på juridik. Då förstår du också att det inte räcker med att ”Borde vi inte kunna kalla Sinensis en invasiv underart som före 1996 inte förekommit i Finland överhuvudtaget?”. Om du läser texten jag kopierade in under före ditt inlägg så är definitionen klar. För att en art (eller underart) skall kunna anses vara invasiv så måste den endera direkt eller indirekt vara introducerad av människan. Detta gäller inte mellanskarven, människan har inte haft något som helst med mellanskarvens flytt från sydligare delar av Europa till oss i norr att göra. Mellanskarven har flugit hit på egna vingar och byggt bo.

    Det var Christer Olburs och senare även Eirik Granqvist som populariserade tanken om att mellanskarven skulle vara importerad från Kina. För att göra en lång historia kort så påstår Olburs att mellanskarven aldrig har funnits naturligt i Europa utan att den har blivit importerad av holländska köpmän från Kina omkring år 1580 (Olburs 2008, s. 77), ”Den kinesiska skarven Phalacrocorax carbo sinensis Blumenbach 1798, en främmande fågel – Ett försök att förstå en komplex biologisk fråga”). I och med att mellanskarven inte hör hemma hos oss så är den alltså en invasiv art som skall bekämpas med alla medel. Detta med stöd av Bernkonventionen. Man kan inte annat än lyfta på hatten, för teorin är både elegant och ett effektivt propagandavapen. Men teorin är falsk.

    Men, det finns inte å vitt jag vet en myndighet eller en forskare i hela Europa som skulle gå på Olburs linje. Här skall noteras att Olburs visserligen är biolog men han är även fiskeföretagare och har eget intresse i saken. Olburs uppsats uppfyller inga vetenskapliga krav, den saknar källhänvisningar och den har aldrig blivit vetenskapligt granskad och godkänd. Uppsatsen har däremot blivit grundligt sågad i bland annat den vetenskapliga artikel som jag hänvisade till tidigare nämligen Fritzén, N. R, Pihlström, H. 2017: Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia. — OA-Natur 19: 28-54.

    Du har helt rätt i att det inte finns belägg för att mellanskarven någonsin skulle ha häckat i Finland före modern tid. Det har faktiskt ingen betydelse. Om mellanskarven inte har fått hjälp av människan att etablera sig hos oss så är fågeln inte en invasiv art. Djur vet inte om några gränser, de migrerar till områden som är fördelaktiga för arten.

  3. PHALOCROCORAX CARBO (STORSKARV) ELLER PHALOCROCORAX SINENSIS?
    Fortfarande råder det en förvirring över vilken underart som egentligen sedan 1996 invaderat vår skärgård. Borde vi inte kunna kalla Sinensis en invasiv underart som före 1996 inte förekommit i Finland överhuvudtaget?
    Förvirringen upprätthålls tyvärr effektivt av miljöorganisationer såsom Birdlife, Natur och Miljö/Luontoliitto och ornitologiska sällskap. På finska finns det tyvärr bara ett namn merimetso vilket betyder havstjäder, medan man på svenska skiljer på storskarv och mellanskarv = sinensis-underarten.
    Skarvdiskussionen har blivit allvarligt ideologiserad. Miljöorganisationerna förvirrar folk med sina texter på hemsidorna: På Naturskyddsförbundets (Luonnonsuojeluliitto) hemsida http://www.sll.fi/ajankohtaista/tiedotteet/2005/merimetso finns det uppgifter om att det från 1600-talet skulle finnas belägg för skarvens (”merimetso”) utbredning. Men här rör det sig med största sannolikhet om Carbo och inte om Sinensis.

    Hänvisningen till 1600-talet haltar nämligen. Om det handlar om en verklig 1600-talskälla kan det egentligen inte vara någonting annat än Olof Rudbeck den yngres Lapplandsresa (Iter Lapponicum) från 1695. Bland Rudbecks teckningar finns visserligen en skarv Carbo, men det är ytterst osannolikt att det skulle handla om underarten Sinensis. En skarv i Lappland har med största sannolikhet förirrat sig dit från Ishavet eller längs den norska kusten. Storskarven beskrevs vetenskapligt av Linné 1758 under det latinska namnet Pelecanus Carbo”. Pelecanus ändrades sedan till Phalocrocorax.

    Det andra sättet att skapa en urhistoria kring skarvens Carbo historia i vårt land bygger på efterlämningar i gamla – t o m förhistoriska – avskrädesplatser. Man har alltså funnit skarvben vid utgrävningar, men här är också källanvisningen (medvetet?) luddig. På basen av benstorleken kunde man dra slutsatser om ursprunget och igen är underarten Carbo en större sannolikhet.

    I faximilupplagan av Rudbecks Iter Lapponicum finns det en intressant kommentar från utgivaren. Enligt den har skarven Carbo under de senaste århundradena inte före-kommit i Sverige. Därav kan man dra slutsatsen att den inte heller har förekommit i Finland. Men i litteraturen hittar vi en redogörelse på en skarvhäckning i Ladoga. Detta omnämns av Högholmens intendent Rolf Palmgren kring sekelskiftet 1800-1900. Den skarven hade byggt bo på klippmark, vilket igen är en klar antydning på att det rör sig om Carbo och inte Sinensis som bygger bo på marken eller i lövträd. Carbo är en utpräglad ishavsfågel vars häckningsisotop, de branta klippstupen, saknas nästan helt inom Östersjöområdet.

    Professor Nilsson i Lund konstaterar i skandinavisk fauna år 1832 och i den tredje upplagan 1858 mycket riktigt att storskarven Carbo aldrig häckat inom Östersjöområdet och hänvisar till uppgifter erhållna av Kejserliga Alexanders Universitets (Helsingfors Universitet) konservator Magnus von Wright.

    Natur och Miljö fortsätter förvirringsleken genom att på sin hemsida enbart prata om skorskarv, utan angivelse av underart http://www.naturochmiljo.fi/vad_vi_gor/vatten_och_fiske/ostersjon/havsnatur/skarv/.

    Birdlife skriver däremot helt riktigt på sin hemsida att den storskarv som nu sedan 1996 finns i Finland är underarten Sinensis http://www.birdlife.fi/suojelu/lajit/tulokaslajit : ”Toisinaan merimetso katsotaan myös tulokaslajiksi. Merimetso ei ole kuitenkaan lajina tulokaslintulaji, koska merimetso on vielä reilu 100 vuotta sitten kuulunut Suomen pesimälinnustoon. Aiemmin Suomessa pesineet merimetsot kuuluivat kuitenkin toiseen mereiseen alalajiin (carbo) kuin vuonna 1996 pesimään aloittaneet ja Euroopassa viime vuosikymmeninä runsastuneet merimetsot (sinensis).”

    Den här tankegången får stöd även i den lilla boken (ISBN 91-88124-06-1) med titeln ”Skarvarna i Kalmarsund” där det finns en alldeles trovärdig berättelse om att en ”fågelvän” har tagit med sig Sinensis-ägg och lagt dem i ett gråhägerbo. Till Kalmarsund kommer Sinensis-skarvarna kring 1990 och därifrån sprider de sig med besvärlig hastighet över till Finland. Ett motsvarande utvecklingsstråk finns längs Östersjöns södra strand – Tyskland – Polen – Litauen – Lettland – Estland.

    I ”Finsk Exkursionsfauna” tryckt 1915 bekräftas att storskarven Carbo eller ”havstjäder” som den kallades i folkmun, endast uppträder som strykande och icke-häckande ettåringar i Finland. Detsamma berättas i ”Skolzoologi” tryckt 1904.

    Storskarvarna Phalocrocorax carbo bildar aldrig heller några stora flockar. De fiskar ensamma eller högst några individer tillsammans. Carbo har aldrig på grund av sin biologi och relativa fåtalighet utgjort något problem för yrkesfiske.

    Sinensis och Carbo är biologiskt helt olika. Sinensis häckar i stora kolonier och lever helst i färskvatten eller brackvatten. Den häckar helst på marken på låga skär och träd vilket storskarven Carbo aldrig gör. När fisktillgången minskat vid en häckningskoloni så flyttar Sinensis- kolonin till ett annat område.

  4. GUIDING PRINCIPLES FOR THE PREVENTION, INTRODUCTION AND MITIGATION OF IMPACTS OF ALIEN SPECIES THAT THREATEN ECOSYSTEMS, HABITATS OR SPECIES (ANNEXES TO CBD DECISION VI/23) alien species: a species, subspecies or lower taxon, introduced outside its natural past or present distribution; includes any part, gametes, seeds, eggs, or propagules of such species that might survive and subsequently reproduce. Invasive alien species: an alien species whose introduction and/or spread threaten biological diversity. Introduction: the movement by human agency, indirect or direct, of an alien species outside of its natural range (past or present). This movement can be either within a country or between countries or areas beyond national jurisdiction. Intentional introduction: the deliberate movement and/or release by humans of an alien species outside its natural range. Unintentional introduction: all other introductions which are not intentional. Establishment: the process of an alien species in a new habitat successfully producing viable offspring with the likelihood of continued survival. Risk analysis: (1) assessment of the consequences of the introduction and of the likelihood of establishment of an alien species using science-based information (i.e. risk assessment), and (2) identification of measures that can be implemented to reduce or manage these risks (i.e., risk management), taking into account socio-economic and cultural considerations.

  5. Till Pontus:
    En invasiv art är en art som inte platsar i ekosystemet och gör skada. Att kinesskarven är invasiv är 100% Det är en fågel som aldrig någonsin i historian funnits i Finland. Aldrig. När de nu dyker upp utgör den en extrem dödlighet för den utrotningshotade ålen. Ålen är nattaktiv och ligger på dagarna på botten, den blir plockgodis för skarven. Detta märks tydligt i dietstudier från Västkusten, där ålen, trots sin lilla biomassa, uppgick till hela 1%, detta kring 2000 när ålen var i bättre skick än idag.

    Den artikeln som du hänvisar till är något av det sämsta jag läst. Artikelförfattaren byter namn på kinesskarven, till storskarv. Därefter byter han man på storskarven till atlantskarv, med påföljd att storskarven trots sitt namn, är en mindre fågel än atlantskarven.

  6. Varför skriver ni i artikeln att mellanskarven är en invasiv art? Detta faktafel undergräver trovärdigheten av resten av artikeln. En invasiv art är per EU definition en art som har blivit introducerad (direkt eller indirekt) med mänsklig hjälp och som har negativa konsekvenser för ekosystemet den har blivit introducerad i. Mellanskarven har flugit till oss i nord på egna vingar från sydligare delar av Europa där mellanskarven alltid har funnits. Teorin om att mellanskarven skulle ha blivit importerad från Kina är grundligt motbevisad. Googla ”Inte från mittens rike: mellanskarvens Europeiska historia”.

  7. Att kalla denna parasitfågel för utrotningshotad så är lögn och på köpet ännu påstå att det är atlantskarven som inte ens häckar i träd som häckar här så gör saken inte bättre. Dessa ”fågelexperter” borde väl veta skillnaden på vilken skarv det är frågan om som häckar här. Påstå sen ännu att skaven äter bara ”skräpfisk” (vad det nu sen är för typ av disk vet jag inte) när det är helt klart att den tar allt som den får tag på.

    Ta lagen i egna händer och skjut bort skarven på ett område för t.ex 5-6 år frammåt, blir inte miljön, vattnet och fiskståndet bättre så gå med påm att betala böter. Om inte annat så blir det tystare och trevligare för de som bor i närheten.

  8. Svar Åke:
    Här är det ännu värre, alltså på Västkusten. Varje år minskar skarven, det blir bara färre och färre säger de. Och jag som tillbringar stor del på havet ser bara mer och mer skarvar. Det är nog inte bara skarvarna som ökar, det är nog även lögnerna.

    Som jag ser det så måste skarvfrågan lösas eller så blir ålen utrotad. Det är en vansinnig politik som EU kör och det undergräver hela EU sommarbetet.

  9. Yrkesfisket här vid Sundsvalls/Härnösandskusten sker i mycket liten skala. Finns inte mycket av havslax torsk o abborre. Men tusentals skarvar finns ju och de äter 350-500 gr per dag och det blir många ton på 1 månad. Så jag apploderar till att detta problem tas upp i EU-parlamentet. Hoppas på kreativa åtgärder mot detta problem, som i annat fall kan få katastrofala följder för ekosystemet. Tack

  10. Under minst 15 år har sekten i fågelnisseföreningen basunerat ut i all media att den i Europa invasiva, opportunistiska, aggressivt migrerande kinesiska skarven (Phalacrocorax carbo sinensis) skulle börjat stabiliseras och skönmålat denna marodör. Förtroendet för dessa är nu helt i botten. De om några måste ha sett och förstått vad denna marodör orsakar Europas fiskbestånd och fauna.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*