Skarven och myndigheternas skyldighet

Otaliga gånger har Finlands yrkesfiskare fått sig kring öronen i skarvfrågan med hänvisning till Högsta förvaltningsdomstolens beslut från 2014. Då handlade det om Vasa förvaltningsdomstols beslut om skyddsjakt på 300 skarvar på Monåfjärden i Nykarleby. När det beslutets fattades fanns det cirka 15 000 skarvar i Finland.

Men hur förhåller det sig med myndigheternas vilja och förmåga att leva upp till HFD:s krav? Det är en ytterst intressant fråga.

Den första frågan handlar om Miljöministeriets anvisning. Enligt HFD kunde man enligt ministeriets anvisning göra undantag då skadorna på fiskevattnen är allvarliga.

Nu är det tyvärr så att Miljöministeriets anvisning inte uppfyller HFD:s krav. Det är av avgörande betydelse eftersom en utredning om var fiskens lekplatser hotas av skarven inte finns. Bristen leder till att bevisbördan faller på yrkesfiskaren.

HFD:s utslag innehåller en intressant skrivning om när skador är allvarliga. Översatt till vanlig svenska: skador är allvarliga i områden där det enligt utredningar bedrivs mycket yrkesfiske och där häckningskolonierna är stora.

Om alltså Miljöministeriet gjorde rätt för sig och utredde omfattningen av skarvkolonierna och dess förhållande till yrkesfiskets omständigheter, skulle redan den utredningen ge ett svar på frågan om skadornas allvarlighetsgrad. Det här har varit en av de centrala frågorna i nästan alla kända fall. Det har lett till den lite förbryllande skyldigheten för yrkesfiskaren att han ska uppvisa den fiska han inte har fått. I en tidigare debatt har jag ställt frågan om en tom säck duger.

Vi vet hur mycket fisk en skarv äter per dag och om Miljöministeriets anvisning följde HFD:s krav kunde NMT-centralen i sitt beslut nöja sig med att konstatera faktum: skadan är allvarlig.

Utöver det här kan konstateras, att artikel 9 i fågeldirektivet räknar upp grunderna för ett undantagsförfarande. För yrkesfiskarna är det vanligtvis det tredje tankestrecket: ”För att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske eller vatten.”

Men det fjärde tankestrecket låter så här: ”För att skydda flora och fauna.”

Under en diskussion på NMT-centralen i Åbo pekade jag på ett fotografi på en av skarven förstörd ö och frågade om det här räcker som bevis på flora och fauna som inte har skyddats. Då visade det sig att NMT-centralen läser in i texten någonting som inte finns där. I deras läsning lyder tankestrecket så här: För att skydda skyddad flora och fauna. Men så står det inte i direktivet.

En slutsats. Jag tror att vi borde ta oss en diskussion med HFD. Det kan inte vara lagstiftarens eller domstolens avsikt att låsa en viktig tolkning vid omständigheter, som inte längre råder.

I dag har vi dubbelt flera skarvar än vi hade när HFD:s beslut var aktuellt. Vi har ett miljöministerium som inte bryr sig om att följa Högsta förvaltningsdomstolens anvisningar och vi har en NMT-central, som på eget bevåg läser in i fågeldirektivet någonting de önskade att funnes där.

Dags att tänka om!

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP).

7 Kommentarer

  1. Vi yrkesfiskare i Stockholms Skärgård har så gott som årligen lagt ner möda på skddsjaktsansökningar. Oftast fått avslag på några som helst populationsbegränsade åtgärder som att behandla äggen. Fågeldirektivets undantag och EUs beskrivningar av hur detta ska tolkas ger medlemsländerna stor egen beslutsrätt till långtgående åtgärder för att undvika allvarlig skada. Våra myndigheter väljer på eget bevåg att låta skadorna fortgå eller förvärras.
    Myndigheterna väljer i stället att stoppa fisket! En myndightsutövnimg till oerhörd skad för regionernas möjligheter till att såsom alltid ha nytta av sina lokala fiskresursen för livsmedelsförsörjning genom yrkesfiske, husbehovsfiske och fritidsysdelsättning. Dessutom är undetvattensekologin i sig värd att vårda och t ex skydda hotade arter som ålen. För att underlåta att ta detta ansvar så värnar man hellre en fågel som invaderat våra vattenområden först de senaste åren och därmed inte alls som art verkar beroende av detta utredningsområde för sin långsiktiga överlevnad.
    Anders Jansson

  2. Per Claeson, du har helt rätt i att mellanskarven inte tidigare har funnits i Finland. I varje fall så finns det inga vetenskapliga belägg för det. Men nu finns mellanskarven här och den har flyttat hit helt på egna vingar från sydligare delar av Europa. Det gör att mellanskarven nu är naturligt förekommande i Finland. Djur vet inte av några gränser och naturen är i ständig förändring. Vi har många invasiva arter i Finland men mellanskarven hör inte till dem. En invasiv art definieras som en art som har introducerats direkt eller indirekt av människan och som är skadlig för den naturligt förekommande miljön eller för människan. Mellanskarven har inte heller blivit ”importerad” till Europa från Kina som många tror utan den har funnits här sedan urminnes tider. Läs den vetenskapliga artikeln Fritzén, N. R, Pihlström, H. 2017: Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia. — OA-Natur 19: 28-54. som finns tillgänglig på nätet.

  3. Pontus Blomqvist skrev: ”Den dagen skarvkolonin flyttar på sig så spirar ny grönska upp ur den välgödda jorden”. Här är ett exempel på fågelnissarnas förvanskning av verkligheten. En karg skärgårdsö ska inte och har aldrig tidigare drabbats av den: ”välgödda jorden” En karg skärgårdsö ska inte vara som en gödselhög och vara bevuxen av 1.5 meter höga brännässlor och andra växter som fodrar övergödd jord.

  4. Det finns fågelkramare som gör allt för att värna den i Europa invasiva, opportunistiska, aggressivt migrerande kinesiska skarven (Phalacrocorax carbo sinensis)
    Under många år har dessa fanatiker, ofta medlemmar i en organisation som verkar som en sekt spridit och förvanskat sanningen om denna marodör till fågel. I Sverige finns nu två färska domstolsbeslut där de ej tagit någon hänsyn till deras rapakalja.

  5. ”Den dagen skarvkolonin flyttar på sig så spirar ny grönska upp ur den välgödda jorden.” Vad om skarvkolonin inte flyttar på sig? Der blir ju fler och flera av dem istället.

  6. ”Mellanskarven är naturligt förekommande i Finland”

    Detta är något av det mest lögnaktiga jag hört. Aldrig i Finlands historia har mellanskarven funnits i Finland. Den kom först sedan EU fridlyst en art som inte ens fanns i Finland.

    Mellanskarven är helt säkert bakgrunden till att ålen är på stark tillbakagång. Ifrån att ålen varit i det närmaste befriad från predatorer i insjöar i EU, så har den nu fått en aktiv predator som under dagarna söker av botten. Ålen som är adapterad till att vara nattaktiv, ligger på botten dagtid och blir ett lätt byte. Ren slakt.

    På 70 talet hade EU några tusen kinesskarvar. Nu ligger siffran på mellan 2 och 3 miljoner. Äter dessa skarvar en ål per år, eller motsvarande mindre än en promille av födan, så skulle de äta 300 ton(baserat på ål på 100 hg) Äter de en ål i veckan, alltså ganska nära de dietstudier som finns, så blir totalen 15 600 ton, nästan 3 gånger hela det mänskliga fisket av ål.

    Antingen fredar man ålen från skarven, eller så är ålen dödsdömd.

  7. Mellanskarven häckade i år på 85 holmar i Finland och om man beaktar att det finns 180000 holmar/öar i Finland att ta av så inser man att problemet inte är särskilt stort. En skarvkoloni åsamkar inte allvarlig skada på ön, den förändrar habitatet. Mellanskarven är naturligt förekommande i Finland och dess inverkan på holmarna där den häckar är en naturlig del av det biologiska kretsloppet. Den dagen skarvkolonin flyttar på sig så spirar ny grönska upp ur den välgödda jorden. Det är bara ur vårt mänskliga perspektiv sett som mellanskarven förstör. Vår estetik har ingenting med biologi att göra!

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*