Siv Sandberg: ”Andra blev, som jag, uppfostrade av en hel by.”

Det finns ett fotografi av mig och min farfars far Viktor som jag ibland brukar visa på föreläsningar, när jag vill beskriva utbyggnaden av den kommunala servicen.

Farfars far är 78, klädd i påsbyxor, läderstövlar, grå stickad kofta och keps. Jag är två år gammal, sitter i barnvagnen och tittar ner på vägen. ”Barn- och äldreomsorgen i Esse kommun 1972”, brukar jag förklara för dem som lyssnar. Det året hade farmor, som annars var den som styrde upp vardagarna, drabbats av ischias. Barnomsorgskrisen löstes genom att den yngsta och den äldsta fick ta hand om varandra tills mamma kom hem från jobbet.

Vi som är födda 1970 och inledde vår skolgång 1977, det år grundskolan var färdigt utbyggd, fick gå till ett dukat bord av utbildningsmöjligheter i grundskola, gymnasium, yrkesutbildning, högskola, universitet och påbyggnadsutbildningar. Det har gett avtryck i statistiken: ingen generation i Finland, varken före eller efter, är hittills lika välutbildad som 1970-talisterna.

Däremot var samhällets grepp om oss som generation inte lika starkt mellan födseln och skolstarten. I synnerhet inte om oss som växte upp på landsbygden.

Dagvårdslagen kom 1973. Den fastställde kommunernas skyldighet att se till att det finns dagvårdsplatser, men det tog ett tag innan utbyggnaden kom i kapp. Min karriär inom den kommunala barnomsorgen begränsar sig till ett år innan skolan började. Innan dess fungerade dagvården i huvudsak enligt lösdriftsprincipen, där barnen fick hänga med i det liv som i övrigt pågick.

I samtal mellan jämnåriga, vars egna barn gått igenom en fullt utbyggd barnomsorg med professionell småbarnspedagogik, funderar vi ofta över hur vardagen alls gick ihop. Berättelserna är många och olika. Det är mormödrar, barnflickor och snälla tanter. Det är Nils Karlsson Pyssling-barnen, som minns långa eftermiddagar när de väntade på föräldrarna. En vän har ett minne av att hennes farmor ibland bjöd på tigerkaka, men kan inte komma ihåg hur hon fick mat i sig de dagar mamman jobbade. Andra blev, som jag, uppfostrade av en hel by.

I många hem såg familjestrukturen ut som hos oss: en förvärvsarbetande mamma, en jordbrukande pappa och medlemmar av en äldre generation, oftast farföräldrar. Omsatt till de normer för antal vuxna per barn som fastslogs i lagstiftningen på 1970-fullt godkänt, med undantag för att släktkollektivet i motsats till barnomsorgspersonalen hade annat än barnomsorg att tänka på. Lika självklart som det var att familjen skulle ta hand om barnen, var det att det vanliga jobbet också skulle göras.

När jag som sexåring började i den kommunala dagvården kom jag in i en värld byggd för barn. Klädhyllor i barnhöjd, pallar målade som flugsvampar, utflykter till trollskogen, hyllor fyllda med spel och pussel. Fram till dess hade jag levt som en liten människa i de vuxnas värld. Ladugård, kök och trädgårdsland med farmor. Banken, kommunalkansliet och bilverkstaden med pappa eller farfar. Egna ansvarsområden i takt med stigande ålder, som att fördela Mullinherkku åt kalvarna och bli skickad till butiken med inköpslista, väska och portmonnä. Visst fanns också barnvärlden och den fria leken, som ofta idealiseras av dem som ställer sig skeptiskt till institutionaliserad barnomsorg, men i många stycken var det ett liv på vuxenvärldens villkor.

Dagarna med farfars far Viktor var annorlunda. Vi gick till butiken och väntade på åttans buss som hade med sig rykande färskt bröd från bageriet. Vi köpte ett bröd, gick hem till Viktor, fiskade upp smör och mjölk ur kallbrunnen som han hade som kylskåp och åt smörgås till frukost. Läste Nalle och Lisa i Allers. Lagade ibland kakao på varmvatten direkt ur kranen och åt maränger.

När vi blev hungriga på riktigt gick vi till farmor som till Viktors förtjusning och min förskräckelse lagat något som lägger sig som bomull runt hjärtat. Kornmjölsgröt eller varm mjölk på torra brödkanter. Fortfarande har jag svårt för mat som lägger sig som bomull runt hjärtat, men världen är inte en sämre plats än att minnet av en av nöden påkommen barnomsorgslösning hör till det mest bomullsmjuka jag har.

Siv Sandberg
ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*