Krönika: Sista tangon i London
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Vid sidan av banan är Bolt och Farah goda vänner, men på den samma har de blivit oövervinnliga monster för sina konkurrenter.”
Spexande dominanter. Mo Farah och den betydligt längre Usain Bolt bjöd publiken på dans på den olympiska prispallen i London 2012. VM i samma arena blir deras slutdestination som banlöpare. Foto: Wikimedia/Steven Lewarne
Medan vi i Finland hoppas på storverk från någon i vår tolv man lilla trupp vid friidrotts-VM i London, riktas världens blickar mot två idrottsmän av en helt annan dimension. Bägge befinner sig i slutfasen av sina karriärer som de tänkt sy ihop med ännu ett triumftåg.
Jamaicas superman Usain Bolt och Storbritanniens dito på de avsevärt längre distanserna, Mo Farah, har dominerat den internationella friidrottsscenen i inemot ett decennium. Vid sidan av banan är de goda vänner, men på den samma har de blivit oövervinnliga monster för sina konkurrenter.
Många är de som under de senaste åren försökt putta ner dem från tronen. Men det har inte gått. Vid enstaka tillfällen i mindre tävlingar har kungen låtit sig besegras, men på mästerskapen har han alltid sett till att få sista ordet.
Bolts och Farahs senaste plumpar i protokollet härstammar båda från VM i Daegu 2011. Bolt försatte den sydkoreanska publiken i chocktillstånd genom att tjuvstarta bort sig i hundrametersfinalen. Lite tidigare samma kväll blev Farah nedspurtad på tiotusen meter av Etiopiens Ibrahim Jeilan. Till brittens försvar ska sägas att det skedde innan hans definitiva genombrott.
Sedan den dagen har Farah och Bolt en obruten segersvit som tillsammans omfattar 18 individuella guld i de globala utomhusmästerskapen. Farah kan räkna in ytterligare tre EM-titlar på meritlistan. Bolt å sin sida har vunnit alla OS- och VM-finaler som han fullföljt sedan Peking 2008.
Men snart är det slut. I den fem år gamla olympiska arenan tar båda adjö av löperbanan. Bolt lämnar helt och hållet friidrotten för att kanske satsa på fotboll medan Farahs avsikt är att sadla om till maraton.
I London är Mo Farah en klart större förhandsfavorit än Usain Bolt. Det skulle vara högst överraskande om han inte förlöste hemmapubliken med dubbla guld en gång till. Bolt får förlita sig att han har kvar den gamla förmågan att kuva motståndarna genom sin blotta närvaro. Den brukar räcka för att Justin Gatlin eller någon av de andra utmanarna ska styvna över de sista metrarna.
Trots vissa ljusglimtar har heller inte detta år inneburit något lyft för den finländska friidrotten. Tero Pitkämäki är fortfarande vid 34 års ålder det största och kanske enda medaljhoppet. Den här gången har inte ens sällskap av någon annan spjutman då både Antti Ruuskanen och Ari Mannio går skadade.
Utöver Pitkämäkis fina årsbästa 88,27 finns det endast en landsman som under säsongen fått spjutet att landa över 80 meter. Unge Oliver Helanders färska personrekord 80,04 räcker ändå inte för Karissonen att kasta i London.
Det är evigheter sen bara två finländare under ett år förmått passera 80-markeringen. Ifjol hade vi sju man över gränsen och under den senaste tioårsperioden har vi som sämst haft fem kastare med ett säsongsbästa som börjat med en åtta.
Övriga finländare som kan ta sig in bland de åtta främsta i London är David Söderberg i slägga och Someros stavdam Minna Nikkanen. Redan det kräver att de tävlar nära sin högsta nivå. Söderbergs VM-deltagande äventyras dessutom av en trilskande rygg.
Finalplats kan man i bästa fall hoppas av Kristiina Mäkelä och debutanten Simo Lipsanen i tresteg.
21-årige Lipsanen stod vid ungdoms-EM nyligen för årets främsta enskilda finländska prestation då han raderade ut Pertti Pousis nästan ett halvsekel gamla nationsrekord i grenen. Tänk att det skulle dröja 49 år innan Pousis 17-metersskutt från midsommaren 1968 skulle överträffas.
En annan spännande start gör Camilla Richardsson på 3000 meter hinder. För att springa två lopp i VM krävs ändå en maxprestation av den kloka Vasalöparen.
Av resterande blåvita deltagare finns inte mycket att förvänta sig. Möjligen kan Arttu Pajulahti skrälla och ta sig till final i längd om allt stämmer och flera av konkurrenterna drabbas av kvalnerver.
Vår östra granne är alltjämt utesluten från all internationell friidrott då det ryska antidopningsarbetet fortfarande inte fungerar till belåtenhet. 19 ryska idrottare har dock beviljats dispens att tävla under neutral flagg eftersom de över en längre tid gått med på att testas upprepade gånger.
I skaran ingår två regerande världsmästare som strikt måste förhålla sig till de stränga regler som dikterats av det internationella förbundet. Ingen rekvisita som kan kopplas till den ryska flaggan eller Ryssland över huvud taget är tillåten under VM.
Sergej Sjubenkov, som på korta häcken försvarar sitt guld från Peking för två år sen, har till exempel blivit tvungen att byta ringsignal på sin telefon. Den ryska nationalhymnen får under inga omständigheter höras i arenan eller i andra rum i anslutning till mästerskapet. Tabut gäller också hotellen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.