Savonmaas öde berör släktingar i Kimito ännu i dag

Klicka på en bild för att se bildspelet.

”Finnes där någon livräddningsstation?”

Det är det sista meddelandet som ångfartyget Savonmaa lyckas nå fram med klockan två på natten den 20 januari 1937.

Efter det tappar fartyget all kontakt till de radiokanaler man försökt nå. Den värsta stormen på tio år rasar.

Den cirka 92 meter långa och 13 meter breda ångaren påträffas många timmar senare av en fiskare.

Vrakets akterdel sticker upp ur havet utanför ön Kneblinge vid Norges sydspets.

Av de 26 besättningsmedlemmarna, varav sju från Åbo och Åboland, överlever ingen.

En av de som aldrig hittades är matrosen Georg Moberg från Kimito.

Moberg föddes den 16 september år 1897 och skulle ha fyllt 120 i dag.
Han var en av de äldsta i besättningen, vars yngste medlem var endast 16 år gammal.

Moberg lämnade efter sig frun Elna Antonetta Lindholm och barnen Östen 16 år, Ethel 11 år och Övald fem år.

Ethels dotter Margita Hangelin och Övalds dotter Karitha Koivula lärde aldrig känna sin morfar respektive farfar.

Men i somras gjorde de en resa till den norska staden Mandal och därifrån åkte de ut till Kneblinge, ön där Savonmaa förliste. Med sig på resan hade de sina män, Leif Åhlfors och Jan Koivula.

De planerade resan i flera års tid. Karithas man Jan hade också varit där en gång tidigare.

Att kunna göra resan ut till Kneblinge krävde planering, hjälp av Nils Reider Christensen på sjömansföreningen i Mandal – vilket de är väldigt tacksamma över – samt väderförbehåll.

Kneblinge är ingen lättåtkomlig ö, inte ens i juni månad.
– Det är ett litet projekt i sig. Båten måste sedan lägga ut och vänta på oss, den kunde inte stanna vid klippan, säger Jan.

Men fram kom de. Savonmaas förlisning lämnade ett djupt avtryck på många av Mandals invånare, insåg de.
– Den känslan får man då man träffar de som bor där, säger Margita.
– Kanske är det en känsla av förtvivlan att inte kunnat nå fram i tid, de gjorde allt som stod i deras makt och mer därtill, säger Karitha.

När ångaren desperat försökte få hjälp via radiokanalerna nådde man, efter mycket möda och brutna linjer, fram till flera lotsar, kutterförare och fiskare. Men ingen kunde ge sig ut medan orkanen drog fram.

Samma dygn förlorade hus i Stavanger sina tak, en fabriksbyggnad krossades, sex järnvägsvagnar vräktes från tågspår, bilar fastnade i snön och hundratals kreatur dog då ladugårdar störtade samman.

Dagarna efter Savonmaas förlisning flöt mängder av ångarens gods i land.

Bland annat tusentals leksakssnurror i trä som plockades upp av barn längs stränderna.

Men av de 26 besättningsmedlemmar som funnits ombord hittades endast åtta.

Kanske är det en känsla av förtvivlan att inte kunnat nå fram i tid, de gjorde allt som stod i deras makt och mer därtill.

En fann man på ön Kneblinge.
Blodspår ledde några av de tiotals sökande upp mot en bergsskreva nära toppen av ön. Där vilade eldaren Tor Nyman från Pojo, 23 år gammal.
– Förmodligen frös han ihjäl. Han kunde förstås ha sköljts upp men det är nog så högt, så antagligen sökte han skydd där, säger Margita.

Tor Nyman fick ett eget vitt kors. En bit högre upp ståtar en åtta meter hög betongpyramid med ett två meter högt järnkors.

Det avtecknades sommaren efter förlisningen. Drygt sextusen ortsbor närvarade. Monumentet sattes upp tack vare donationer och upprätthålls i dag av Mandals sjömansförening.
Det påminner förbipasserande och ortsbor om olyckan varje gång de ser det.

Att stå framför minnesmärket kändes högtidligt för Margita, Åhlfors och paret Koivula.
– Det var som om en pusselbit föll på plats, som om något slöt sig, säger Margita.
– Det var väldigt känsloladdat, säger Karitha.
Paren höll en minnesstund; de sjöng Den blomstertid och satte ner blommor samt ett hjärta i trä snickrat av Margitas dotters sambo.

Ortsborna var nyfikna på de finska gästerna.
– Vi blev hembjudna till familjen Kaalöy och fick gammaldags sjömansmat, bruna bönor, bacon, snaps och öl. Fruns pappa hade varit en av de första som steg i land på Kneblinge för att leta efter överlevande.

Att förlora en familjemedlem är aldrig lätt. När Savonmaa förliste år 1937 hade familjen som Georg Moberg lämnade efter sig mycket att tänka på rent praktiskt.
De bodde på ett småbruk och barnen började arbeta på gården redan när de var små.

Margita berättar att mormor Elna länge levde kvar i tron att Georg skulle komma hem en dag.
Han brukade skicka vykort hem till sin fru när han var ute till sjöss.
De undertecknades med signaturen Från din egen.

Georg Moberg hade sjön i blodet. Hans pappa var lots. Ändå var det lite av en slump att han åkte med Savonmaa. Han ersatte en annan besättningsmedlem som blivit sjuk.
Familjen led även senare av en tragisk förlust. Georgs son Östen, även han sjöman, drunknade utanför Åbo år 1940.

– Det är absolut nästa steg i våra efterforskningar, att ta reda på vad som egentligen hände då, säger Margita och Karitha.

De är också nyfikna på om andra kände någon i besättningen på Savonmaa.
– De får gärna ta kontakt i så fall.

Information till artikeln har förutom från de intervjuade fåtts ur Thure Malmbergs välskrivna bok ”Människor och båtar”. Den som vet mer om Savonmaatragedin får gärna mejla margita.hangelin@kitnet.fi.

 

Åbolänningar i besättningen

Första styrman Erik Fröberg, född i Nagu. Första maskinmästare Bertil Leonard Gustavsson, Dalsbruk. Tredje maskinmästare Olof Erland Henriksson, Åbo. Timmerman Arthur Ehrnström, Pargas. Matros Georg Moberg, Kimito. Jungman Henrik Wikeström, Åbo. Äldre eldare Aksel Haapanen, Åbo.

s/s Savonmaa och olyckan

  • s/s Savonmaa förliste den 20 januari 1937 utanför Norges sydspets. Samtliga 26 finska besättningsmedlemmar dog.
  • Ångaren ägdes av Finska ångfartygs Ab (FÅA), det största rederiet på sin tid. Savonmaa var rederiets största fartyg, 95,5 meter långt, 13,8 meter brett.
  • Savonmaa byggdes i Göteborg 1922 och hette då ”Roland”. Strax efter att ha köpts av FÅA började Savonmaa gå rutten Finland–Manchester–Liverpool.
    Den 9 januari 1937 lämnade Savonmaa Åbo där man hade lastat av tobak. Därifrån till Viborg, Kotka och Helsingfors för att lasta skogsprodukter och styckegods, samt ett parti gravstenar som bärgades utanför Norge när ångaren förlist. Några gravstenar finns i dag utanför Mandals sjömansförenings hus och en del används på gravgården.
  • Savonmaas befälhavare var Ragnar Bäckman från Helsingfors. En intressant detalj är att hans svåger, E. Hänninen, var på väg hem från England med FÅA:s s/s Castor samtidigt som Savonmaas sista färd. De två fartygen möttes på havet och E. Hänninen berättade efteråt hur vacker Savonmaa hade varit. Svågrarna talade med varandra senare på kvällen och diskuterade det dåliga vädret. Hänninen uppgav senare att Bäckman sagt att han beaktat stormen när han lade ut kursen.
  • Januari 1937 var en månad med dåligt väder. Många båtar förliste och bad om assistans natten den 20 januari, en tysk sjönk samma tid som Savonmaa. Finska m/s Johanna Thordén förliste den 12 januari. 30 av 38 besättningsmedlemmar dog. Som en följd av att 56 finska sjömän dött under så kort tid ordnades minnesgudstjänster i Helsingfors och Åbo.
  • Orsaken till Savonmaas öde är oklart men det finns teorier. Med stöd av dykarundersökningar har man kommit fram till att de starka västliga strömmarna kan ha fört fartyget fem mil ur kurs så att ångaren rände upp på ett skär. Sedan fylldes ångaren av vatten, maskinen stoppades och fartyget drev vidare tills det sjönk utanför ön Kneblinge.
    År 1929 förliste s/s Kuru på Näsijärvi, 138 besättningsmedlemmar dog. 1942 förliste Ilmarinen och tog 281 finska militärer med sig i djupet.
    Källa: Thure Malmbergs bok ”Människor och båtar”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*