Sanningens fiende

Politikerna, väljarna och sanningen. Kommunalvalet i april blir ett test för sanningshalten i politiken – och väljarnas vilja att ta den till sig. På bilden Petteri Orpo (Saml), Antti Rinne (SDP), Juha Sipilä (C), Pirkko Mattila (Sannf), Ville Niinistö (Gröna) och Hanna Sarkkinen (VF). Lehtikuva

Kommunalvalet i april, och främst kampanjen som leder fram till valet, kommer att bli ett lackmustest för om postsanningen också här blivit en samhällskraft att räkna med.

Vi vet att under brexitkampanjen i Storbritannien och under Donald Trumps likaså lyckosamma presidentvalskampanj så blev fakta stående i farstun medan halvsanningar satte sig till bords.

Vi vet också att finländska sajter som kallar sig nyhetsmedier, men som inte är det, strör lögner i informationsflödet och skapar alternativa verkligheter.

Sten på bördan är att finländska politiker som nu utgör landets regering var snabba med att bryta löften som gavs under riksdagsvalskampanjen – så snabba att löftena verkar ha getts med fingrarna i kors bakom ryggen.

Dessa och andra exempel tyder på att politiker, självutnämnda sanningssägare och väljare är beredda att arrangera verkligheten så att den tjänar egna intressen och övertygelser främst.

Med det här upplägget som bakgrund är Stiftelsen för kommunal utvecklings undersökning (på finska) om vad som är och inte är acceptabelt under valkampanjer intressant läsning.

Här är några av resultaten:

  • 62 procent av de tillfrågade – 1 046 personer deltog – godkänner inte lögner eller halvsanningar under valkampanjer. 30 procent säger att man ska undvika att ljuga medvetet.
  • 68 procent är helt eller delvis av den åsikten att världen är så komplicerad att det behövs enkla lösningar på problemen.
  • Varannan tillfrågad litar mera på sina egna känslor än på sakkunnigas bedömningar av fakta.
  • 77 procent tycker att kandidater ska kunna säga saker rent ut även om det de säger kränker många människor.

Låt oss få det förstnämnda resultatet ur vägen. Det kan nämligen vid första anblick framstå som hoppingivande att en klar majoritet av de tillfrågade tar avstånd från politiska lögner.

Men det är skäl att komma ihåg att ordet lögn i sig är ett avståndstagande. Ordet lögn hör inte hemma i början av en utredning utan i en färdigt bildad uppfattning.

Det är med andra ord intressantare att fundera på hur vi kommer till uppfattningen att något är en lögn. De tre följande resultaten säger något om det.

Gång efter annan i mänsklighetens historia har samhällen vänt sig inåt då hot utifrån, faktiska eller påhittade, tett sig som omöjliga att lösa eller som någon annans ansvar.

Den enklaste lösningen på ett problem som en komplicerad värld orsakar är att kapa banden till den världen och vända sig bort från den.

Så ska den populistiska retoriken om till exempel asylrätten, biståndsstödet och klimatpolitiken förstås – som försök att backa bort från problem i tron att det är en lösning.

Det är förstås ingen lösning utan snarare grogrunden för ytterligare problem som till slut hinner ifatt också den som fått för sig att bakåt är framåt.

Sakkunniga, de som kallats för ”jourhavande docenter” och vars anseende rasar längre ut på den politiska högerkanten, vet det här.

Men att kunna beskriva komplexa problem, och därmed avfärda myten om enkla lösningar, är inte eftertraktade egenskaper om ”folket vet bäst” är mottot som garanterar valframgångar.

Avslutningsvis: vad innebär det att ”säga saker rent ut”? Klart är, att det inte finns något likhetstecken mellan ett sådant uttalande och sanningen.

Att en person blir kränkt av ett uttalande är inte heller ett bevis på att hen ställts inför en sanning som hen blundat för.

Men den väljare som är mer intresserad av att få sin egen övertygelse bekräftad än utmanad ser gärna sådana likhetstecken och bevis – förutsatt att hen själv inte blir kränkt, förstås.

Och den kandidat som tror att det finns röster att plocka längs vägrenen om kurvorna dras raka har inga problem med att ”säga saker rent ut” – och kalla det sanning.

Social- och hälsovårdsreformen och förvaltningsreformen urholkar kommunernas ansvarsområde och det finns en risk för att tomrummet fylls med osakliga kommunalvalskampanjer.

Det är de politiska partiernas ansvar att visa att de fortfarande är relevanta i sig och inte enbart i brist på alternativ.

Det ansvaret bärs inte med hjälp av enkla lösningar som tilltalar en del väljares magkänsla och kränker andra. Snarare bärs ansvaret genom att med fakta utmana övertygelser som finns på bägge sidor av brännande samhällsfrågor.

För, om vi får avsluta med filosofen Friedrich Nietzsche, övertygelsen är oftare en farligare fiende till sanningen än lögnen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*