Sällar vi oss till Polen och Ungern eller förklarar vi oss beredda att följa Frankrike och Tyskland i spåren?

Efter långa och besvärliga förhandlingar förefaller Tyskland nu stå på tröskeln till en ny europeisk öppning. Den sista förhandlingsomgången på 24 timmar gav den stora koalitionens partier ett dokument på 28 sidor.

Den delen av dokumentet, som berör Europas och EU:s framtid är speciellt intressant. Det avsnittet ställer också förlängningen ett antal frågor om hur väl Finland klarar av att gå i takt med Frankrike och Tyskland.

Den första punkten i ramprogrammet har en mellanrubrik, som låter högtidlig och som innehåller en rejäl utmaning för EU:s medlemsstater:

”Vi vill beslutsamt lösa de stora frågorna i vår tid. Vi vill åstadkomma ett nytt europeiskt uppbrott.”

Utgångspunkten i resonemanget är att nya målsättningar för USA, Kinas starkare roll i världen och Putins politik i Ryssland skapar ett europeiskt måste: Europa måste långt mer än tidigare ta sitt öde i sina egna händer. Just därför behöver Europa ett uppbrott från oengagerade politiska handlingar.

För att uppnå den här målsättningen satsar Tyskland framför allt på ett samarbete med Frankrike. Det är de här två länderna som måste vara Europas innovationsmotor.

För det här ändamålet är Tyskland berett att satsa på en större andel av EU:s gemensamma budget. Tyskland har stått för lite på 16 procent av budgeten, men säger sig nu vara villigt att stå för än ännu större andel efter det att Storbritannien lämnar gemenskapen.

Inskrivet i den formuleringen finns det både ett löfte och ett hot. Tyskland är villigt att stå för räkningen, men ”den ömsesidiga solidariteten måste också gälla för EU-budgeten”. I klartext betyder det att Tyskland inte åtar sig en större andel ifall inte länder som Polen och Ungern håller sig till det moraliska regelverket.

Det är naturligtvis en ganska kännbar hotelse. Polen har hittills varit den största nettomottagaren. När Storbritanniens andel försvinner, så försvinner också en hel del pengar ur den polska statsbudgeten. I nästan samma andetag kommer också följande lätt beslöjade hotelse:

Vi vill utveckla gemensamma ståndpunkter i alla frågor som gäller europeisk och internationell politik, heter det i dokumentet. Men följande bisats säger egentligen allt: Vi vill också gå framåt på områden där EU med sina 27 medlemsstater inte är handlingsfärdigt.

Vad betyder de här linjedragningarna för Finland? Sällar vi oss till Polen och Ungern eller förklarar vi oss beredda att följa Frankrike och Tyskland i spåren?

Det kommer att kosta lite, men det är samtidigt den enda riktningen där det också finns stora belöningar i sikte.

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP/ALDE) och presidentvalskandidat.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*