Säg inte så

Vi som jobbar inom vården möter allt oftare sjuka människor med dubbel belastning – att vara döende och nyanländ, långt borta hemifrån pinad av ovisshet om hur det ska gå för ens barn eller närmaste.

Vi kan se den totala utmattningen hos en flicka eller pojke som vuxit in i tonåren på flykt från det gamla hemmet där gator och hus rasat, som efter flera år av väntan och osäkerhet får träffa den andra föräldern, som snabbt borde bli integrerad för att inte väcka ilskan i det nya hemlandet.

En ung människa som kanske just därför drar sig tillbaka in i sig själv, väljer mörkret och ensamheten och tystnaden för att ta sig från en dag till en annan. Som lägger handen över sin egen panna där huvudvärken hamrar så det slår blixtar för ögonen.

Vad hjälper en Burana, undrar jag i mitt stilla sinne.

Vi som jobbar inom vården är vana vid att möta sjukdom och sorg – men det betyder inte att vi vänjer oss. En människa i nöd är ingen rutin och man måste ibland dra djupt efter andan. Den sjuka ska inte behöva trösta sin vårdare.

Vår uppgift är att stå bredvid. Det är där vi ska vara, med öppna ögon, närvarande.

Det gäller inte bara oss, inte bara vårdare.

Minns ni bilden av en liten pojke som låg död i strandvattnet 2015 – kommer ni ihåg vilken indignation politiker och enskilda gav uttryck för: det här är inte humant. Vi kan inte låta det här ske framför ögonen på oss. Människor drunknar i hundratal.

En kort stunds engagemang. Sen tystnad, tystnad.

För en tid sedan såg jag liknande bilder, i samma sociala medier. Döda barn i strandvatten. En tragedi frammanad av samma omständigheter, samma verklighet som 2015. Men ingen reaktion.

Istället passerar det ena mera groteska förslaget efter det andra revy i nyhetsflödet. För att hindra människor från att komma till Europa vill man upprätta läger i de länder från vilka människor vill ta sig över Medelhavet. Dit ska de skickas tillbaka om de når Europa. Det ska bli svårare och till slut omöjligt att söka asyl i Europa.

Vad felas dem, de som försöker bli vår tids tongivande, de minneslösa?

Säg inte att det talas för mycket om de här sakerna, att det finns en gräns och nu ska vi fokusera på nånting trevligt istället.

Säg inte att vi ändå inte kan hjälpa alla, att alla inte kan komma hit och att vi måste tänka på oss själva och att det inte går att göra nånting för problemen är så omfattande och komplexa. Så därför ska vi tiga, blunda och glömma.

Säg inte så.

Att minnas är nödvändigt. Det finns inte något bra alternativ.

 

När politiken, beslutsfattandet, diskussionen och stora delar av samhället drabbas av alzheimer gäller det att vidhålla: detta är inte bra, det går inte för sig, vi ska inte ha det så här. Hitta nya vägar – hjärnan lär vara bra på det, att göra nya spår, kompensera där funktionsförmågan blir nedsatt och försvinner.

Det finns andra vägar att gå än de som stakas ut av en Viktor Orban i Ungern eller Halla-aho i Finland och deras påhejare runt om i Europa.

Vi som jobbar inom vården kan inte heller vända ryggen till med ett kallt: du är för sjuk för att jag skulle orka eller ens vilja befatta mig med dig.

Vi måste försöka.

Det stora problemet är inte ondskan, utan godheten som tiger, heter det.

Vi ska fortsätta skriva om det här i våra kolumner och spalter, fortsätta prata, ifrågasätta, träna våra minnen i att inte glömma – om och om igen istället för att stänga om oss, stänga ut och stänga in.

Patricia Bruun
sjukskötare och journalist

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*