Rödgrönt förhållande

När De gröna och Vänsterförbundet i Åbo i kommunalvalet i fjol ökade med fyra respektive tre mandat i fullmäktige såg många det som början på ett paradigmskifte.

Samlingspartiet och Socialdemokraterna tappade vardera två mandat, vilket tolkades som början på slutet på kabinettspolitiken.

Att det så kallade Åboavtalet – som tidigare bundit partierna till specifika investeringsmål – åkte i papperskorgen i förhandlingarna inför mandatperioden sågs som bevis på detta.

Inga fler överenskommelser bakom lyckta dörrar, hette det.

På måndagen höll fullmäktige sitt sista möte inför sommaruppehållet, och man kan konstatera att det nya maktförhållandet levererat såväl framgångar som besvikelser – lite beroende på var på den politiska kartan man befinner sig.

Fullmäktige godkände till exempel ett mycket ambitiöst miljöprogram. Staden ska vara koldioxidneutral år 2029, samma år som Åbo, lämpligt nog, fyller 800 år.

Man kan tycka vad man vill om dessa högt ställda utsläppsmål, men De grönas framgång i kommunalvalet bäddade för dem.

Samtidigt står det klart att partiet stärkt sin förhandlingsposition vid en tidpunkt när miljövärden verkligen testas.

På måndagen godkände fullmäktige en ny delgeneralplan för Hirvensalo.

Planen har stötts och blötts i över 10 års tid. Motståndet har varit hårt, inte minst för att det handlar om att tillåta bebyggelse för upp till 15 000 nya invånare i ett naturskönt område och för att planen möjliggör en ny bro över Långvattnet till Uittamo.

Vänsterförbundet hade föreslagit att planen skulle godkännas utan bro. Det här vore möjligt, menar partiet, om man sätter en gräns för hur många invånare Hirvensalo, Kakskerta och Satava kan hysa.

Den gränsen skulle i så fall gå vid 20 000 invånare.

På måndagskvällen gick det inte att ta miste på irritationen från vänsterhåll. Endast två ledamöter från De gröna röstade mot Hirvensaloplanen.

I övrigt motiverade De gröna stödet för planen med att bron är ett framtida beslut – en sorts ”vi får se vad som händer”-attityd.

Men som Mikaela Sundqvist, grön politiker som inte röstade för planen, korrekt konstaterade: är man för att befolkningen på öarna kan växa till 30 000 invånare, då är man också för att bron byggs.

Låt vara att det finns Samlingspartister som säger att den nya bron över Långvattnet behövs redan nu, detta är De grönas dilemma och, ur ett vänsterperspektiv, svaga punkt: som ett modernt urbant marknadsliberalt parti vill man att Åbo växer och blir en metropol att räkna med.

Det här förutsätter infrastrukturinvesteringar och nya bostadsområden som står i konflikt med miljövärden som i övrigt är centrala för partiet.

Med andra ord: De grönas utökade mandat i fullmäktige blir en motvikt mot Samlingspartiet och Socialdemokraterna enbart om miljövärdena går segrande ur konflikten med tillväxten.

I fallet med Hirvensaloplanen kunde en majoritet av den gröna fullmäktigegruppen leva med Natur-, trafik- och miljöcentralens fantastiskt vaga formulering om att delgeneralplanen ”sannolikt inte på ett betydande sätt försvagar de naturvärden som gjort att området inkluderats i Natura 2000-nätverket”.

I kommunalvalet i fjol avancerade alltså Vänsterförbundet och De gröna kraftigt på flank respektive mittfåra, men de gör inte gemsam sak av det utökade förtroendet.

Ytterligare ett par exempel för att understryka detta. Under måndagens möte ville Vänsterförbundet strama åt detaljplaneändringen för kvarteret kring Marina Palace, bland annat med motiveringen att det inte är brist på nya hotellplaner i Åbo.

Men att få till stånd en sådan ändring i fullmäktige är hart när omöjligt, inte minst för att den, för dylika planeringsfrågor, så viktiga stadsmiljönämnden är under grönt ordförandeskap.

Vänsterförbundets irritation mot De gröna blir inte precis mindre av att partiet stödde förslaget att ge stadsstyrelsen fullmakt att sälja stadens social- och hälsovårdsfastigheter till högstbjudande – om social- och hälsovårdsreformen blir av.

Vänta åtminstone till reformens utfall är klart, bönade vänsterveteranen Pirjo Rinne – men för döva öron.

Den politiska kulturen i Åbo har förändrats. Det betyder inte att den är fri från avigsidor, men politiska motsättningar är inte avigsidor.

De grönas och Vänsterförbundets svåra förhållande är alltså inte svaghetstecken hos Åbopolitiken men det är intressant att notera.

Inte minst för att också där de två partiernas agendor möts – återhållsamhet gentemot det privata och en hållbar utveckling – så kommer tillväxtkravet in som en kil.

I vissa fall har De gröna lätt att inlemma den växande stadens behov med partiets värdegrund. Spårvagnsalternativet är ett sådant fall.

I andra fall är det svårare. Hirvensaloplanen är ett bevis på detta.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*