Riktad reklam

Jag äter chips om det bjuds och om jag börjar äter jag oskäliga mängder – både för mig och för värdfolket.

Men av allt som jag äter – dagligen, veckovis, ja rentav per månad – hör chips trots allt till sådant som jag både äter sällan och i det stora hela ganska litet av.

Därför gillar jag skarpt att Facebook just nu har för sig att just jag av alla människor ska frestas att köpa någonslags chipstillverkningsmaskin för hemmabruk.

Den är på rea och om jag slår till nu så sparar jag ofantliga mängder slantar.

Procenterna nästan snavar över varandra i sin iver att visa hur förmånligt erbjudandet är.

Men det gäller för mig att slå till snabbt, just nu, i denna minut. Annars kommer detta fantastiska erbjudande, detta enastående tillfälle att gå just mig förbi.

Världen håller andan.

Jag gillar att Facebook inte träffar helt rätt här.

Jag gillar att detta stora globala sociala sammanhang inte riktigt känner till precis vareviga liten detalj om mig, alla mina nätklickningar till trots.

På något sätt har jag lyckats vilseleda denna del av världsalltet och det tilltalar mig.

Vissa detaljer, som till exempel mitt verkliga förhållande till chips, föredrar jag att berätta om helt på egen hand för till exempel ÅU:s läsare i en dylik kolumn, utan några mellanhänder.

Därför blir jag direkt glad över att Facebook försöker sälja en chipstillverkningsmojäng till mig. Det får mig att känna mig överlägsen Facebook.

Och var nu så snäll och låt mig leva kvar i tron att just lilla jag har överlistat detta sociala medium och att det faktiskt handlar om riktad reklam som i det här fallet är totalt missriktad.

Var snäll och informera mig inte med det samma att också alla andra typ Pargasbor, kvinnor i min ålder, personer som loggar in någonstans i Egentliga Finland eller som ibland brukar handla på nätet också får samma ”riktade” reklam om den här mojängen just nu i sitt flöde.

Låt mig få inbilla mig att just jag har lyckats kringgå att bli helt och hållet kartlagd. Åtminstone en stund.

Och vet ni vad? Jag använder inte mössor med pandaöron heller, även om jag just nu uppmanas köpa också sådana varje gång jag vänder mig till det här sociala mediet.

Men det är en hemlighet, oss emellan.

Berätta inte det för Facebook, tack.

Så kan jag fortsätta att bli glad över att jag fortfarande har något kvar för mig själv. Åtminstone en stund.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*