Recension: Pargas barockfestival – litet, högklassigt, lokalt

Pargas barockfestival är en liten, högklassig, lokal musikfestival, påpassligt tidsplacerad på hösten när alla sommarfestivaler redan är glömda. Staden har lämpliga utrymmen för kammarmusik; det charmiga FBK-husets sal är lagom stor och har en tilltalande akustik.

Ambitionen märks i att man beslutat presentera den nästan helt bortglömde neapolitanaren Nicola Matteis (1650–1714), en populär violinvirtuos, en sorts förfader till Niccolò Paganini, och flitig tonsättare som gjorde karriär i London dit han flyttade på 1670-talet.

Han gav ut fyra böcker ”Ayrs for the Violin”, virtuos musik för violin och basso continuo, vilka han försedde med talrika uppförandeanvisningar om bland annat ansats, tempo och stråkföring – han hade en specialbyggd stråke – vilka i dag ger värdefulla insikter i tidens uppförandepraxis.

Huruvida festivalens konstnärliga ledare Anna Rainio hade en stråke byggd enlig Matteis mått kunde varken mitt öga eller öra avgöra. Hon var emellertid avgjort kvartettens prima inter pares, lockade sitt instrument till sjungande cantilena i de långsamma satserna där Matteis inte byggt långa linjer utan korta, vokala kommentarer med täta andningspauser.

I FBK-salens akustik klingade Rainios violin anmärknngsvärt kraftigt både i de tekniskt avancerade satserna för soloviolin och tillsammans med continuogruppen.

Samtidigt som jag kunde njuta av Rainios självsäkra virtuositet observerade jag med välbehag continuogruppens aktiva musicerande. Laura Ollberg-Ekman hade förmånen att spela på en stor cembalo, byggd av vår man i Prag, Jukka Ollikka.

Hon nöjde sig ingalunda med att enbart spela ackordsats, utan lät cembalon aktivt kommentera violinen. Från Elina Mattilas barockcello kom även aktiva kommentarer och när musiken krävde mera sväng och dynamik bytte Mikko Ikäheimo ut sin mjukt klingande teorb mot den aggressivare och folkligare barockgitarren.

De två sistnämnda, Mattila och Ikäheimo spelade tillsamman en tvåsatsig duo för pizzicatocello och gitarr, någon sådan komposition hittade jag inte i programbokens labyrinter.
Nicola Matteis hittade sedermera en rik änka som han gifte sig med, pensionerade sig som musiker och ”levde ett överdådigt leverne till sin död i fattigdom”.

Folke Forsman

I barockens labyrinter

Anna Rainio, barockviolin, Elina Mattila, barockcello, Laura Ollberg-Ekman, cembalo, Mikko Ikäheimo, teorb och barockgitarr.
Nicola Matteis: Ayrs for the Violin.
FBK-huset i Pargas 4.10.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*