Recension: Åboförfattaren Mia Francks "Bombträdgården" skildrar ett krigsbarns öde
Mia Franck. Foto: Niklas Sandström
”Bombträdgården” är Mia Francks fjärde bok efter trilogin om den fiktiva orten Björknäs och ungas liv mellan småstadens idyll och sociala kontroll och utsatthet och våld. En viktig aspekt där var de svårhanterliga extraordinära krafterna, manifesterade i marorna, men det vore klumpigt att klassa trilogin som fantasy.
Den nya romanen bär med sig några drag från föregångarna. Säkert tar den med sig också sin unga publik. Här finns också kontrasten: tryggheten (där den finns) och det våldsamma och osäkra. Det äter sig in och blir en kluvenhet som huvudpersonen konstant bär med sig. Titeln fångar upp detta.
Skildringen är lokaliserad till ett av de mest smärtsamma skeendena i vår historia, strömmen av krigsbarn till Sverige. Liselott, nätt och jämnt skolflicka, skickas med tåg till Åbo, båt till Stockholm och därifrån till en prästgård i Småland. Där knyter hon genast an till husets jämnåriga dotter. När hon åker hem är hon tretton år. Uppbrottet är inte lätt.
Fokus är konsekvent på Liselott (Lissu kallas hon i Finland) och hennes närmaste, Finlandsfamiljen som går i kras av kriget, Rydlundafamiljen som förmår hålla fasaden uppe, men som skulle kunna sprängas av uppdämda känslor och frustration. Kyrkan kan hjälpa en att hålla balansen, kanske. Balansgången är delikat.
Berättartekniken och stilen blir också en känslig balansgång. Den unga rösten – romanen bärs av en jagberättare – ger en underton av världsbeskrivning. Det är ett förpubertalt betraktelsesätt, man måste lära sig världen och förhålla sig till den. Ganska mycket är svårt att förstå.
Liselott har en egenskap utöver det vanliga. Hon kan se människors ”rätta ansikte”, deras hemliga känslor, det de döljer för världen. I krigets Finland ser människorna döda ut under sin vardagsmask, i Sverige är det hemliga ett slags universell rädsla. Vissa har alltid på sig sitt rätta ansikte. Det här kan avläsas som ett övernaturligt inslag men inom romanen går det också att tolka som en ovanlig känslighet. Finessen är att det kan vara bägge delarna på samma gång.
En dramatisk höjdpunkt i bokens början är överfarten med fartyget Arcturus, som fastnar i isen med sin last av ångestfyllda barn. Men Liselott är en som klarar sig, hon inser snabbt vad som väntas av henne och anpassar sig. Hon går från att vara det inåtvända finska barnet man i sin välvilja tar hand om, till Liselott som blir solist i kyrkokören, som gärna hjälper den sjukliga prästfrun, som blir vän med den excentriska Sofia som behärskar örtmedicin och avskys av prästen.
Som en livlina har Liselott med sig minnet av Lennis, kusin och bästa vän. Han var ett stöd hemma i Helsingfors, en stad med utbombade hus och trasiga människor. Hon hör hans röst inom sig, som varning, som uppmuntran. Något sker med Lennis så att han inte kan skickas till Sverige, vad det är antyds under gång, men klarnar egentligen först mot slutet av romanen.
Berättelsen ger ifrån sig just så mycket att spänningen bibehålls, konsten är att veta när och om vad läsaren måste få raka besked. Det halvkvädna och avbrutna kan fresta på tålamodet ibland, men när det gäller personbeskrivningen fungerar det fint.
Persongalleriet, om man ser till livet i Rydlunda, har på sätt och vis tycke av ungdomsbok, gestalterna är både konturskarpa och har ett slags gåtfullhet – de motsvarar berättarens egna projektioner.
Vid avslutad läsning kan man reflektera över flera av personerna som aspekter av Liselotts egen belägenhet. Intressantast är Maria-Greta, prästdottern, som också lockar Lissu att gå över gränser, det kan bli riktigt obehagligt. Outi, den andra finska flickan som kommer till familjen, representerar allt vad Liselott inte vill vara, ändå inser hon att de har mycket gemensamt. Outi och Tok-Anton, den mobbade killen i byn, aktualiserar det kaotiska: den gryende sexualiteten, avvikelsen och galenskapen.
Av alla personer är prästen den mest förutsägbart skildrade, men så förekommer han bara sällsynt i verklig interaktion med andra. Skildringen av bilfärden när han hämtar Liselott i Kalmar verkar lovande, senare kryper han in i schablonen.
”Bombträdgården” är en roman om krigstid som inte nämner befälhavare och frontavsnitt en enda gång. I stället beskriver den vad det gör med vanliga människor, med mamma, pappa, barn. Mammorna kämpar, bryter ihop och kämpar igen, papporna sprängs i bitar eller blir sjuka i själen för alltid. Barndomen är det första som slås ihjäl.
I slutet av berättelsen glimtar ett panikartat eller apatiskt – och spritdränkt – kaos i det krigshärjade Helsingfors fram. Till exempel där, i de snabba scenerna när man får syn på något man inte sett förr, tar romanen tag i en.
När kriget kommer emellan. ”Bombträdgården” är Mia Francks fjärde bok efter trilogin om unga människor och svårhanterliga krafter i småstaden Björknäs. Den nya romanen är berättelsen om ett krigsbarn, förankrad i Finlands historia, ändå tidlös.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.