”Prestige utmanar prestige och står regeringen på sig kan facket sannolikt gå hur långt som helst”

Finlands ekonomi växer i år tre procent, beräknar Finansministeriet. Nästa år avtar takten till 1,7 procent och 2020 till 1,6 procent. Men: tillväxt är det i alla fall.

Och tillväxt är klart bättre än den motsats vi fick uthärda under nästan tio år i följd, efter finanskrisen, som började hösten 2008.

En del av den positiva trenden är att antalet sysselsatta ökar och arbetslösa minskar. Enligt Statistikcentralen hade vi i augusti 64 000 personer fler på jobb än för ett år sedan. Sysselsättningsgraden var då 71,8 procent vilket betyder, att regeringens mål på 72 procent före valperiodens slut närmar sig.

I politikens rollspel brukar man skylla dalande siffror på regeringen och tacka internationella konjunkturer för uppåtgående trender. För mig är det egalt vem som förtjänar tack – regeringen Sipilä, konjunkturerna eller bådadera. Det väsentliga är nu att exporten drar, nya jobb skapas, ekonomin växer, företagen går bra och nya grundas.

Allt detta betyder ju också att stat och kommun får in mera skatteinkomster med vilka välfärdstjänsterna kan finansieras och utvecklas. Eller för att citera Vänsterförbundets långvariga parlamentariker Outi Ojala: en stark statsekonomi är den fattigas bästa vän.

En del av dynamiken i ekonomin beror på hur arbetslivet fungerar. I många länder som vi räknar till våra tuffaste konkurrenter har man målmedvetet stärkt förtroendet på och för arbetsmarknaden. Ofta har detta möjliggjort förnyelse, mer flexibilitet och lokala avtalslösningar.

Också antalet strejker har gått ner.

Ett exempel är Sverige, där den fackliga tidningen Arbetaren i februari i år på ledarplats rent av beklagade att ”Sverige riskerar glömma hur man strejkar”, vilket enligt tidningen ”urholkar fackens styrka snabbt”. Onekligen är det intressant att då det i Finland mellan åren 2000–2015 utlystes i snitt 128 strejker per år var siffran i vårt västra grannland 8 – en siffra man nog ska berömma hellre än beklaga.

De senaste veckorna har flera fackförbund börjat vapenkramla i protest mot regeringens planer att underlätta uppsägningar i företag med högst tio anställda.

Att idén är att sänka tröskeln för nyanställningar i våra tiotusentals mikro- och småföretag, har drunknat i larmet. Även om regeringens taktiska öga inte heller den här gången bländar med sin elegans är det klart, att det behövs omfattande förnyelse av arbetslivet i vårt land. Då talar vi om processer, som i slutändan betyder ändrad eller ny lagstiftning.

I parlamentariska demokratier bereds och avlåts lagförslag av regeringen varefter de behandlas och godkänns i riksdagen. Tvister i denna konstruktion, som kallas maktens tredelning, avgörs i sista hand i domstol.

I denna tredelning nämns inte arbetsmarknadsorganisationerna med ett enda ord. De figurerar istället i det som kallats trepartssamarbete mellan löntagare, arbetsgivare och regering. På denna axel är alla likvärdiga, dock så att bara regeringen kan avge de propositioner, som sedan blir lag.

Nu har det väckt uppmärksamhet att löntagarfacket med FFC i spetsen argumenterar som om de hade vetorätt mot ny lagstiftning. Med övertidsförbud samt politiska proteststrejker i diverse branscher försöker facket tvinga regeringen att skrota vad som döpts till ”uppsägningslagen”.

Det är lätt att se hur illa detta kan sluta. Prestige utmanar prestige. Står regeringen på sig kan facket sannolikt gå hur långt som helst. I transportfacket AKT, som är det mest klockrena exemplet på organiserad egoism, har det ödesmättade ordet generalstrejk redan nämnts.

Förlamas hamnar, flygfält, trafiken och mycket annat slår det snabbt hål i den spirande exportdrivna tillväxt vi så hett eftertraktat. Strejker drabbar alltid helt oskyldiga människor och företag. Så också denna gång om sinnet för proportioner sviktar.

Fackföreningsrörelsen hör till demokratin och har genom historien haft stor betydelse. Samtidigt hör jag till dem, som länge ansett att deras självpåtagna – även samhällsstödda – roll som stat i staten skapar en slagsida i vårt samhällsliv. Samhällsstödet består av det faktum, att medlemsavgifterna till fackförbund (både löntagar- och arbetsgivarförbund) sedan 1969 är 100-procentigt avdragsgilla i beskattningen. Med dessa skattesubventionerade avgifter driver förbunden sin dagliga verksamhet, men känt är att de också betalar stora valbidrag. Exempelvis servicefacket PAM:s ordförande Ann Selin lovade i Yles Morgonettan (22.9.2018) att ekonomiskt stöda vänstern i riksdagsvalet 2019 ”mer än någonsin”.

Därför är det inte heller konspiratoriskt att se konflikten kring ”uppsägningslagen” som en tidsmässig läckerbit för den fackliga och politiska vänstern. Då ett halvår återstår till valet helgar ändamålet medlen. Även skattemedlen, alltså.

Under senare år har vi systematiskt minskat på olika avdragsrätter i beskattningen, försett dem med självrisk eller avskaffat dem helt.

Skatteavdragen för frivilligt pensionssparande, bostadslåneräntor eller hushållsarbete är idag långt under sin ursprungsnivå. Medlemskap eller bidrag till i Röda Korset, Rädda barnen, UNICEF, Cancerföreningen, Flyktinghjälpen eller politiska partier är för sin del inte avdragsgilla, trots organisationernas betydande samhälleliga roller.

Det är bara arbetsmarknadskorporationerna som åtnjuter denna förmån, som enligt statsbudgetboken 2019 innebär ett skattebortfall på 205 miljoner euro. Att ifrågasätta den 100-procentiga avdragsrätten anses inte vara passande.

Det blir allt svårare att begripa varför.

Beskattningen skall vara rättvis, begriplig och konsekvent. Jag har därför i budget- och lagmotioner i höst förnyat mitt gamla förslag att införa en självrisk på 100 euro för löntagare och 500 för företag i avdragsrätten för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationerna.

Det skulle enligt Finansministeriet ge nya skatteinkomster på totalt 75 miljoner euro till stat, kommun, kyrka och FPA.

Detta kommer dock aldrig att ske.

Orsaken är naturligtvis att också sådan lagstiftning skulle stoppas med samma utomparlamentariska metoder, som det parlamentariska systemet inte kan eller vill någonting åt.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*