Presidentvalet 2018 kommer att gå till historien som ett slags ”mellanval”. Alla blommor blommade, men botaniken stod stilla.

Med fyra dagar till förhandsröstningen i presidentvalet borde kampanjen nu vara inne i ett intensivt skede. Det är den säkert också – men mätstickan för intensitet ser nog annorlunda ut denna gång. Det är ingen statshemlighet att den sittande presidentens utgångsläge är sådant, att det varit svårt att få upp ångan i kampanjen till en ”normal” nivå.
Situationen påminner kanske om det predestinerade (åter)valet av Urho Kekkonen 1978, dock så att utbudet av alternativ nu är både större och mer kvalitativt än det var då.

Det som kanske ännu kunde elektrifiera valkampanjen lite är en opinionsmätning, som plötsligt skulle ge den sittande presidenten ett understöd som börjar på en femma – och i andra vågskålen ett ökat understöd för någon av utmanarna. Jag har fortfarande svårt att tro att 70-80 procent av väljarna på valdagen skulle vara så eniga som mätningarna hittills låtit förstå. Sådana siffror brukar man se bara i stater, som kanske inte hör till primuseleverna i demokratins skola.

Samtidigt är det inte nytt hos oss att en sittande president, som folk inte har någon orsak att ogilla, lägger sig till med ett starkt stöd över partigränserna. Det såg man 1988 med Mauno Koivisto och 2006 med Tarja Halonen. Men ingetdera valet avgjordes direkt. Det krävdes att elektorerna trädde till – respektive en andra omgång.

”Presidentval har alltid varit problematiska för SFP”. Så lyder ett mantra jag snubblade över ofta då jag 1994 skrev min pro gradu vid Åbo Akademi om just SFP:s presidentval. Mitt fokus låg på den traumatiska undantagslagen Lex Kekkonen 1973 som omintetgjorde det, som annars varit ett normalt elektorsval.
I verkligheten hade det ”problematiska för SFP” nog äldre rötter än så. De gick tillbaka till 1917–1918 då partimajoriteten vurmade för monarki, men sedan snällt fick börja rösta i presidentval i en republik.

Just då, i graduskrivandets hetta 1994, var stämningarna dock allt annat än problematiska i SFP. Elisabeth Rehn hade fenomenalt nog gått till andra omgången i presidentvalet och fick där 46,1 procent av rösterna. Nej, inte tillräckligt för att bli vald, men nog tillräckligt för att göra finländsk och framförallt SFP-historia. En biprodukt blev att partiet efter detta aldrig tvekat då det gäller att ställa upp en egen kandidat.
År 2000 var det igen Rehn, 2006 Henrik Lax och 2012 Eva Biaudet. Detta var också utgångsläget i våras då partiet gjorde sin bedömning inför det val, som självfallet redan tidigt såg ut att bli medvind för Sauli Niinistö.

Kampanjen har ändå visat att beslutet igen var rätt. Ett parti, speciellt ett mindre, har inte råd att bli statist i ett enda riksomfattande val.
Det enda sättet att synas, få ut sina budskap och skilja sig från mängden är då att nominera en egen kandidat. Tänk bara: för vad ihågkoms KD i detta presidentval? Man valde att dra för gardinerna och opportunt stöda den sittande presidenten.

Europaparlamentariker Nils Torvalds har skickligt utnyttjat sin breda allmänbildning och sin personliga kännedom om både Ryssland och USA, där han bott och arbetat och vilkas språk han talar. Han behöver verkligen inte göra en laurahuhtasaari, som för YLE nämnde deltagandet i en israelisk bönefrukost och spådomen om Trumps seger som sina främsta utrikespolitiska meriter.

Torvalds har också gjort det en presidentkandidat år 2018 måste kunna göra i Finland: lyfta fram NATO som ett av våra genuina säkerhetspolitiska alternativ – och själv tydligt och motiverat ta ställning för.

Men egentligen behöver man inte ens ha samma åsikt i själva sakfrågan för att principiellt kunna applådera detta. Kom ihåg att Republikens president enligt grundlagen leder utrikes- och säkerhetspolitiken i samråd med statsrådet. NATO-frågan är elefanten i rummet. Den finns med i den stora bilden helt oavsett om man gillar det eller inte.
Så när de övriga presidentkandidaterna så gärna hade sopat NATO-frågan under mattan i kampanjen på samma sätt, som alla partier utom SFP och Ole Norrback hyschade ner EG/EU-frågan i riksdagsvalet 1991, har Torvalds gjort valkampanjen 2018 en stor tjänst.
I vilket val skulle NATO-frågan höra hemma om inte just i presidentvalet – i valet av försvarsmaktens överbefälhavare? Och vad eller vem är man rädd för om man försöker avfärda hela frågan med att den för tillfället inte är aktuell? Hur kan man slå fast att den inte är det?

Presidentvalet 2018 kommer att gå till historien som ett slags ”mellanval”. Alla blommor blommade, men botaniken stod stilla. Om sex år är läget ett helt annat. Då kommer vi att se ett radikalt generationsskifte i kandidatuppställningen (vilket knappast ändå betyder att Paavo Väyrynen inte kandiderar). Detta i kombination med att Sauli Niinistö inte längre är – eller ens kan vara – kandidat gör att fältet är helt fritt.

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.)

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*