Potatis i en låda

– Kokt potatis, ris, potatismos, klyftpotatis eller pommes frites?

En standardfråga, som brukar sluta med att jag tar klyftpotatis.

Ris är en miljöbov, där odlingarna förorsakar stora utsläpp av växthusgasen metan. Dessutom har riskornen släpats hit från andra sidan jordklotet. Inte heller bra för miljön, alltså nej tack, inget ris.

Kokt potatis brukar sällan vara någon höjdare på den här typen av ställen.

Alltså nej tack också till kokt potatis.

Potatismos lagar jag aldrig och det är jättegott om det är riktigt mos och inte utvispat pulver.

Den högljutt harklande och otåligt trampande kön av lunchgäster bakom mig ger mig inte tid att utreda tillagningssättet närmare.

Pommes frites till lunch en vanlig vardag lockar inte. För mycket olja, för mycket flott.

Kvarstår alltså klyftpotatis. Med skalet kvar och allt, så känns de nästan som ett hälsosamt alternativ.

Jag tar klyftpotatis.

Eller borde jag skriva ”jag brukade ta klyftpotatis”.

Numera är jag inte längre lika säker.

Mina blåögda illusioner fick sig en rejäl smocka när jag senast satt och åt mina klyftpotatisar – med skalet kvar och allt.

Jag var nöjd och glad och följde intresserat med när varutransportbilen utanför fönstret tömdes på varor. Vilka otroliga mängder lådor som skulle få plats i något som såg ut att vara ett ganska smalt kök. Och mitt i värsta lunchrusningen.

Spännande.

En full famn med lådor, en full famn till.

Det måste verkligen ha varit hela månadens leverans av ingredienser som nu anlände.

Jag försökte hinna kolla vad det stod på alla dessa lådor.

”Stekta potatisar med skal på” stod det på en. På engelska.

Jag tittade ner på min tallrik. Stekta potatisar med skal var just vad jag höll på och tuggade på.

Va? Stod det alltså inte någon liten kocklärling i köket invid och klyftade potatisar och tillredde dem åt just mig?

Kom också mina nästan hälsosamma klyftpotatisar från en papplåda?

Och följande fråga: varifrån kom papplådan?

Min första tanke var att det nog någonstans i regionen finns en stor hall där man står och tillverkar klyftpotatisar, odlade i Finland. Den tanke som snabbt tog över var att det knappast lönar sig det heller och att det kanske är billigare att låta klyfta potatisarna till exempel i Polen och sedan fixa till dem där och packade dem i papplådor, så att de bara behöver värmas upp – i en mikro? – när de ska serveras.

Nu tröstar det mig inte alls längre att klyftpotatisar serveras med skal på.

Nu vet jag att de har bott i en papplåda, vem vet hur länge, och transporterats vem vet hur långa sträckor innan de landar på min tallrik.

Vad vill jag äta nästa gång jag får standardfrågan? Jag vet faktiskt inte.

Carina Holm
Journalist på ÅU

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*