Pargasbeväring: Vardagen har återvänt till Dragsvik

Tåget (en rälsbuss) och ett terrängfordon krockade vid järnvägsövergången i Skogby. Tre beväringar och en tågpassagerare dog. Foto: Kristoffer Nöjd / Västra Nyland

Förra veckans torsdag tillbringade Rasmus Nilsson och de andra beväringarna i första kustjägarkompaniet i skogen. De hade en övning som skulle pågå hela dagen men genast på morgonen blev det ett oväntat avbrott.

– Det var kanske en knapp timme efter olyckan som man avbröt vår övning och sa att vi alla ska ringa hem och säga att vi är okej.

Beväringarna informerades om att det hade skett en allvarlig olycka, men gavs inte några detaljer om exakt vad som hade hänt.
Det som hade hänt var att en terränglastbil från brigaden och ett tåg hade kolliderat på Leksvallsvägen på Hangö udd. Åtta beväringar fanns i olycksbilen.

Exakt det här visste inte Rasmus och hans kompanikompisar när de skulle kontakta sina föräldrar.
– Vi får ju inte använda telefon under övningen och det var flera som inte hade telefon med. Men vi har alla uppgett vem man ska kontakta om något händer och de hade förberett sig och gav oss telefonnummer, sen kunde vi låna varandras telefoner och ringa.

Rasmus Nilsson. Medicinalman i första kustjägarkompaniet. Foto: Privat

Alla föräldrar eller de som kontaktades kanske inte ens hade hört om någon olycka då ännu, men den som har ett jobb där nyhetsflödet syns eller hörs visste vad som hade hänt.
– Det gick genast rykten också, men först lite senare fick vi veta hur det hade gått.
– Vår övning återupptogs sen och vi fortsatte vara i skogen. När vi på eftermiddagen kom till brigaden såg vi flaggorna på halvstång.

Tre av olycksbilens åtta beväringar hade omkommit, fyra hade skadats, en hade inga fysiska skador.
Rasmus var under dagen i kontakt med sina egna Pargaskompisar, som fanns i andra kompanier. Alla var ok.

– På brigaden samlades sedan alla och de gav oss mer information. Det fanns krishjälp och de uppmanade oss att prata med våra stugkamrater, och det fanns nummer att ringa till om det kändes som att man mådde dåligt.

Blev det så, lyckades ni prata med varanddra?

– Stämningen är säkert olika från stuga till stuga, men alla verkar nog ha någon slags kontakter. Personligen tycker jag att det fungerade.

– De berättade genast det väsentliga så man inte skulle börja spekulera, det är viktigt, säger Rasmus Nilsson som är medicinalman i I. kustjägarkompaniet..

På fredagen när beväringarna skulle åka på ledighet över veckoslutet fick de nya instruktioner om vart de kunde ringa om de behövde prata med någon om det som hade hänt.

– När vi i måndags kom tillbaka var stämningen kanske lite annorlunda, men nu är det en vecka sedan och förskräckligt snabbt kom vardagen tillbaka.

Rasmus Nilsson använder ordet ”förskräckligt” snabbt. Att vardagen går vidare trots det som hänt är ett faktum, men lika klart är att stämningen i några stugor är helt annorlunda.
– Det man tänker på är att vi har varit i liknande situationer som de var då. Och nästa gång när jag sätter mig i den där lastbilen tror jag absolut att jag sätter på mig säkerhetsbältet.

LÄS OCKSÅ: Prästen Maria Wikstedt: Stora olyckan kan väcka ens egen sorg

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*