”På många sätt är en kris som paralyserar det lokala beslutsfattandet betydligt allvarligare än en ekonomisk kris”

I Nousis kommun utanför Åbo sade kommundirektören och tre andra ledande tjänstemän upp sig i början av september.
Bakgrunden till den ytterst ovanliga situationen är vattenkrisen i början av året, där avloppsvatten blandades med dricksvatten.
I krisens efterdyningar har man frågat sig om tjänstemännen gjort vad de kunde för att i tid upptäcka problemen med vatten- och avloppsrören.

Regionförvaltningsverket konstaterade i en granskningsrapport i april att tjänstemännen hanterade krissituationen på ett lagenligt sätt, men händelsen rubbade tilltron till och inom det kommunalpolitiska systemet.
Kommunstyrelsen har till exempel 34 gånger behandlat besvär som på ett eller annat sätt rör vattenkrisen (Yle 10.9.2018).
Sedan några år tillbaka innehåller kommunallagen en paragraf som kan tas i bruk när kommunens förvaltning och beslutsfattande hamnat in i långvariga svårigheter som inte längre kan lösas med egna medel. Sedan tidigare finns det ett motsvarande regelverk för kommuner i svår ekonomisk kris.

Det ska understrykas att situationen i Nousis inte är ett fall för krisparagrafen. Situationen har pågått under en relativt kort tid och det finns rimliga chanser att lösa läget på egen hand.
De ledande tjänstemännens beslut att avgå innehåller förmodligen en viss frustration över att inget de gör verkar duga, men samtidigt är det en av få utvägar som finns för att försöka återställa kommunalpolitikens funktionsduglighet.

På många sätt är en kris som paralyserar det lokala beslutsfattandet betydligt allvarligare än en ekonomisk kris.
Ekonomiska kriser kan lösas med pengar. Förtroendekriser repareras genom att återupprätta förtroende, men det är ingen enkel väg om konflikterna pågått länge och bottnar i diametralt olika uppfattningar om verkligheten.
I Kittilä, den kommun som är orsaken till att kommunallagen kompletterades med paragrafen om kris i förvaltningen, har inget varit sig likt i kommunalpolitiken sedan år 2013.
I september 2018 – alltså fem år senare – inleddes rättegången mot 28 nuvarande och tidigare förtroendevalda i kommunen i en komplex och osannolik härva som fick sin början med anskaffningen av en ny skidhiss till skidanläggningen i Levi. I den pågående rättegången prövas bl.a. kommunfullmäktiges beslut att ge sparken åt kommundirektören som påtalade oegentligheter inom skidhissbolaget.

Juridiken i Kittilä-fallet är allvarlig i sig, men minst lika oroväckande är hur ärendet skapat en atmosfär av rädsla i det dagliga arbetet i kommunen.
En utredningsrapport som kom i början av 2018 pekar på hur den utdragna konflikten tärt på de mänskliga grundvalarna för fungerande kommunal verksamhet.
Tilliten mellan människor fungerar inte:
Politiker omtalar varandra som ”motparten” och ”oppositionen”. Anställda vågar inte göra något alls av rädsla för att bli polisanmälda. I den pågående rättegången förekommer ordet ”hämnd” i både åklagarsidans och försvarets inlagor.

Ingredienserna till nya Kittiläfall finns överallt. De flesta kommuner har en fråga eller näring som är så viktig för lokalsamhället att den riskerar orsaka partiell lokalpolitisk blindhet.
I Kittilä var det skidanläggningen och turismnäringen. I andra kommuner kan det vara ett båtvarv, ett sjukhus eller den egna kommunens överlevnad.
Enskilda oväntade händelser kan, som Nousisfallet visar, rubba balansen i det lokalpolitiska systemet och i blixtbelysning avslöja vilket ansvarsfullt uppdrag det är att vara lokalpolitiker:
Det handlar om kommuninvånarnas liv och hälsa, stora ekonomiska världen och tilltron till den kommunala demokratin.

De kommunalpolitiska kriserna är inte fler än tidigare, men en fingertoppskänsla är att de djupa kriserna kanske är aningen djupare än förr.
Vi har sett en utveckling i riktning mot en större transparens i de kommunala processerna och har fler mekanismer som gör det lättare att kräva ut ansvar.
Det är i huvudsak en positiv sak, men en del kommunalpolitiska system står uppenbart handfallna när kriser i dagens samhälle utspelar sig inför öppen ridå. I det värsta scenariot skapar öppenhet och ansvarsutkrävande grogrund för oförsonlighet: det blir aldrig tillräckligt bra.
Det bästa och sämsta med kommunalt beslutsfattande är att besluten måste fattas av folk som bor i kommunen.
Det finns få och dåliga utvägar om en stor grupp kommunala beslutsfattare förbrukar sitt förtroendekapital.
För alla som tror att kommunal självstyrelse och lokal demokrati är bra system är förtroendekriserna viktiga väckarklockor.
Ska vi ha lokal demokrati måste den vara sin uppgift mogen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*