Förflytta dig till innehållet

På ”lilleralli” i Estland

Rosor – bara att beundra. Roosoja gård.

Det första veckoslutet i augusti är det blomrally, ”lilleralli” i byn Karla cirka 25 km utanför Tallinn.
Kimitoöns trädgårdsklubb åkte tillsammans med Ekenäs trädgårdsförening runt både till den och andra byar, med stort utbyte av besöken – nästan så att superlativen och adjektiven tog slut, så samvetsgrant välskötta var odlingarna.
Inga ogräs –- jo, en maskros sågs under hela veckoslutet. Någon undrade om maskros alls växer i Estland?

Det gör den förmodligen, men en hel del skiljer sig floran från vår – liksom förutsättningarna. Flackt landskap med massor av vind, och vintertid mycket kallt – 30 minusgrader talade flera av odlarna om att de brukar ha, så de menade att det som övervintrar hos dem också borde klara klimatet i den åboländska skärgården.
Å andra sidan har Estland bördig jord och kalkhaltigt. Och odlarna vi träffade var stolta över att igen ha satt i skick gårdar som förföll helt under den 50 år långa sovjetiska ockupationen, som tog slut 1991.

Sedan dess har blombusinessen utvecklats, men fortfarande kan man handla plantor mycket billigt hos odlarna. Till exempel kostade sällsynt syren bara en femma hos Ahto Ruut, som annars mest har funkia.
– Varför just den växten? Ja, jag är helt enkelt intresserad av hur många sorters funkia det finns, säger han.

På gården Roosoja säger odlaren Christi Unt att hon som barn ogillade rosor då hon såg hur mycket arbete de betydde för hennes far, vars gård under sovjettiden fungerade som en kolhos.
– Nu är jag själv rosenodlare och bara älskar rosor. Kunderna kommer ända från Japan. Hemligheten med lyckade rosor är ett läge så de får sol från alla håll och plats att växa, droppbevattning – och hästskit, säger hon.

Det sistnämnda verkar genomgående vara i flitig användning hos de odlare vi besökte. Om man inte har egna hästar så har grannen, eller någon annan. Och vattenfrågan har många löst genom att gräva egna dammar och kanaler, ifall de inte råkar bo vid någon av de många små åar som skapar oaser.
Till exempel klematisodlarna familjen Kivistik på Roogoja talv (Kaveldungården) har en avstickare till Piritafloden vid sin drygt hundraåriga gård. Sedan 1974 har familjen satsat på klematis och odlar nu över 1000 sorter eller korsningar, av vilka 140 nya.

Sadeväljä trädgård, Tönise plantskola, Raba Farm, Laine Lepps lilla men utsökta trädgård på en stadstomt och Dendropark Smaragd hanns också med.
– Behållningen för min del var nog främst insikten om att vi hemma på Kimitoön kunde använda mera buskar och träd, och variera mera. Inte bara köpa tujor, säger trädgårdsklubbens styrelsemedlem Solveig Friberg, som var reseledare.
Klubbens ordförande Carola Sjöblom tillägger, att har man tujor så kan man ju klippa dem.
– Dessutom kan man ju klippa andra träd och buskar – också barrträd, det fick vi nu många exempel på. Nu ska jag stamma upp tujorna och fundera vidare på de nya infallsvinklar kring färg och form som resan gav, säger hon.
Leena Hedlund åkte med från Dalsbruk och säger, att man inte bara fick se många trädgårdar utan på köpet halva Estland.

Visserligen ett regnigt Estland eftersom det från fredag kväll till lördag eftermiddag kom 80 mm och sedan fortsatte regnet om möjligt ännu häftigare. Storkarna verkade ha det ruggigt där de stod i sitt bo på en elstolpe. Men resans kunniga chaufför Juha Launokorpi skämtade att storkarna ju har golvvärme – åtminstone går det elledningar under boet.

Mördarsniglar såg vi på en väg i Tallinn men inte annars. Ställvis lär de finnas i Estland så man får ta det försiktigt hemma innan man gräver ner plantorna. Allra helst ska jorden bort och rötterna och hela växten tvättas.
Sista ordet får Tenelabon Hasse Wikström, apropå ett annat av trädgårdsvännernas plågoris, nämligen hjorten.
– Sätt en starkt parfymerad tvål i en plastburk, stick lite hål i den och häng i äppelträdet. Billigt och bra sätt att hålla hjortarna borta från det man vill ha i fred, hälsar han.

Ahto Ruuts funkiaodling – hundratals funkior, små, stora, mer eller mindre brokiga blad, ibland långsmala blad, ibland jättestora rundade.

På Sadeväljä trivdes storkarna på taket.

Ljuvaste rosen på Roosoja, och kanske den taggigaste – Ritausma, lettisk ros från 1963. På Roosoja får man den att blomma länge genom att efter blomningen klippa av den stjälk där blomklasen sitter.

 

Christi Unt kan konsten. Rosor vill ha ljus från alla håll, droppbevattning och hästskit, säger hon.

Monika Kannelmäe sköter vid sidan av ett vanligt jobb nästan ensam 2 hektar stora Dendropark Smaragd, där bland annat många brokbladiga varianter tävlar med alla de nyanser av grönt som gett parken dess namn.

En busslast med plantor – inga öllådor hamstrades på den här Estlandsresan, däremot nog plantor så mycket som det rymdes i bussen.

Carola Sjöblom försöker välja klematis…inte så lätt då hundratals fanns till salu, alla med en blomma framför plantorna. Roogoja.

Klematis i väldigt många rader…Roogoja.

Saku. Ölet och destilleriet är ett av Estlands stora, och huvudbyggnaden en av landets vackraste. Här blev en nästan oplanerad kaffepaus en fin stund.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter