Överraskande och egensinnigt

Phantom Thread
4 av 5 sjärnor
USA 2017
Regi: Paul Thomas Anderson
Manus: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville, Camilla Rutherford
2:10 F12

Han är en konstnär, han designar klänningar för absoluta gräddan, kungligheter medräknade, han arbetar, han skapar, dygnet runt. Inget kan, eller får störa hans koncentration och perfektionism.
Han är Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis), en inbiten ungkarl som driver firman The House of Woodcock tillsammans med systern Cyril (Lesley Manville), en allt i allo.
Denna fiktiva berättelse, den amerikanska filmen ”Phantom Thread”, utspelas i London på 1950-talet. Manus och regi (och foto) står egensinniga Paul Thomas Anderson för.

När systern slängt ut senaste älskarinnan åker den åldrande maestron till lantstället. I hotellet i byn, i frukostrestaurangen, får han syn på servitrisen Alma (Vicky Krieps), ung och personlig. Han ser genast i henne den perfekta modellen med de perfekta måtten; den perfekt modedockan.
Men hon har mera, hon vill mera och hon gör mera. Skall det visa sig innan detta kammarspel, denna kärlekshistoria och maktkamp mellan könen tar sitt överraskande slut. Däremellan serveras sparris med smör och – svampstuvning.

Andersons film är annorlunda filmad och annorlunda klippt, den överraskar och hänför. Musiken är begåvningens typiska men unika val. Ljudeffekterna däremot, i vissa scener, får en att undra vem som sköter mixerbordet.
Medvetet konstnärligt överdrivet effektsökeri.
Förvånande i berättelsen om modeskaparen som struntar i moden eller trender, som skapar konst, sin egen konst (prinsessan av Belgien har inget att säga om tyg eller stil; som ett exempel). Likt den egensinniga Paul Thomas Anderson som struntar i hur film skall berättas. Hans filmer är konstverk, egna.
Finns det eller har det funnits en filmskapare som kan tävla med, eller som aningen liknar Anderson i stil och berättarteknik? Stanley Kubrick, kanske?

Alla tycker inte om karaktärerna i den här filmen (heller). Men ingen kan förbise skådespelarbegåvningarna. Eller förbigå den unika audiovisuella världen, Andersons mycket egna värld, en ombytlig värld; alla hans 37 filmer är annorlunda sinsemellan och i filmhistorian, från ”Boogie Nights” via ”Magnolia” till ”There will be blood”.

Övriga filmer

Three billboards outside Ebbing, Missouri
3 av 5 sjärnor
Storbritannien/USA 2017
Regi: Martin McDonagh
Manus: Martin McDonagh
I rollerna: Frances McDormand, Peter Dinklage, Woody Harrelson, Abbie Cornish, Sam Rockwell
1:56 F16

Ebbing är en liten bortglömd stad i Missouri. Vid vägen som ingen längre trafikerar finns tre övergivna reklamplakat. Mildred (Frances McDormand) hyr dem av en byrå som klistrar upp svart text på röd botten: ”Min dotter blev våldtagen, döende, men polischefen (namn) gör ingenting”.
Det stämmer, poliserna har fullt upp med att vara rasistiska, ett rått mord och våldtäkt prioriteras inte, brist på resurser. Jätteaffischerna får lokalt medieintresse och Mildred får inse att de flesta i hålan gillar de osannolikt dumma poliserna. Hon som vill ha upprättelse blir hatad av grannar och bekanta. Martin McDonagh har skrivit och regisserat den minst sagt originella filmen ” Three billboards outside Ebbing, Missouri”.
Manuset är underfundigt med vitsig framåtrörelse och replikerna är träffsäkra, vassa och roliga. De korkade karaktärerna är pinsamma, till en viss gräns, vid gränsen vänder regissören (på våra förväntningar) och karaktärerna växer faktiskt. Men den lokala dumheten (sett ur den irländska berättarens perspektiv) består; energin tar nya, överraskande riktningar.
Huvudkaraktären är inte den trevligaste personen, men hon är konsekvent och hon är handlingskraftig, inget får henne mållös eller handlingsförlamad. Möjligen hennes kortvuxne beundrare och alibi, Peter Dinklage.
Woody Harrelson gör en prisvärd tolkning av en polischef, paradoxalt den mest sympatiska i denna absurda berättelse, roliga berättelse. Sam Rockwell spelar suveränt polisen som hade så jobbig barndom att förståndet slutade växa; mästerlig tolkning, en antagonist med stil. Och Frances McDormand (protagonisten) är fortfarande oöverträffad.

In the fade (Aus dem Nichts)
4 av 5 sjärnor
Tyskland/Frankrike 2017
Regi: Fatih Akin
Manus: Fatih Akin, Hark Bohm
I rollerna: Diane Kruger, Denis Moschitto, Numan Acar
1:46 F16

Den tyska filmen med internationella titeln ”In the fade” har en utmärkt skådespelare i huvudrollen; Diane Kruger. Henne förutan hade Fatih Akins film varit en utdragen tysk teve-polis-film, enbart. Tysk-turkiska regissören berättar om hatbrott och hämnd. En bomb exploderar och huvudpersonens man (kurd från Turkiet) och deras lilla pojke dödas.
Filmen är i tre delar. Polisutredningar, kvinnans sorg, allas samtliga fördomar följs av en sällsynt vidrig rättegång; vi kan ana hur det ska gå men inte hur. Otäcka människor. Fatih Akin är engagerad men för svartvit. De onda är onda med besked och analysen av dilemmat hatbrott blir på hälft.
Tredje kapitlet berättar vad som huvudkaraktären gör och blir sedan. Filmen är spännande i varje vändning, mycket våldsam, otäck, fast inget fysiskt våld visas. Allt, gott och ont, hopp och smärta, samt ideologi, avspeglas i ansiktena.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*