Olämpligt för kvinnor?

I går publicerade Social- och hälsovårdsministeriet Jämställdhetsbarometern för 2017. Barometern, den sjätte i ordningen, är ett sätt att ta tempen på jämställdheten i Finland.

Om ojämställdhet är en sjukdom så är Finland inget friskt land. Det finns ett tillfrisknande men det är långsamt.

(Någon vill kanske inflika att Finlands trots allt är ett av världens mest jämlika länder. Visst, men här diskuteras en nationell utredning och då ska vi inte jämföra oss med omvärlden utan med egna målsättningar.)

Kvinnor som män upplever att samhället är mer jämställt nu än tidigare, men respektive kön har olika uppfattningar om hur jämställt.

Endast en femtedel av de tillfrågade kvinnorna upplever att könen behandlas jämlikt. Hälften av männen upplever att jämlikhet uppnåtts.

Det här – att män och kvinnor inte är ense om hur jämställt Finland är – är en del av problemet.

För att tala klarspråk: problemet är att män inte kan, vill eller vägrar se de hinder som kvinnor står inför på grund av deras kön.

Det finns visserligen en optimistisk syn på jämställdheten också bland kvinnor – om man går ner i åldrarna.

En slutsats här kunde vara att jämställdhetstanken har en större mottaglighet bland yngre människor. Normen utgår inte från mannen.

Men också unga människor existerar i en icke jämställd vardag. Barometern noterar till exempel att även om en majoritet av alla studerande som tillfrågats – och speciellt unga manliga studerande – upplever att deras kön inte påverkar deras studier i någondera riktningen, så verkar det inte finnas någon diskussion om sexuella och könsminoriteter på läroinrättningarna.

Väldigt få av de tillfrågade känner till en jämställdhetsplan – något som också gäller för arbetslivet – och ännu färre känner till planens innehåll.

Vi påminner om doktoranden Anaïs Duong-Pedicas kritik mot Åbo Akademis jämställdhetsplan, som enligt henne inte bara innehåller stereotyper och är hafsigt gjord utan också förbigår de jämställdhetsproblem som Finland dras med (problem som Jämställdhetsbarometern 2017 bekräftar).

För att förlegade hierarkier ska ersättas med mer jämlika strukturer måste det finnas en medvetenhet om problemen och en vilja att göra något åt dem.

Att ojämlikhetens börda väger tyngre på kvinnor i arbetslivet kan bero på att problemet tar mer förödande former där.

Men för att komma åt problemet måste åtgärder vidtas på bred front, inte bara i arbetslivet, utan också på universitet, högskolor, yrkesskolor, gymnasier, skolor och daghem.

Jämställdhetsbarometerns mest deprimerande siffra är att över hälften av kvinnor i åldrarna 15–35 har utsatts för sexuella trakasserier under de senaste två åren.

Sammantaget har 38 procent av de tillfrågade kvinnorna upplevt sexuella trakasserier, hatprat eller nedsättande beteende. Bland de tillfrågade männen är siffran 17 procent.

Oavsett kön är trakasserier alltid ett problem, men att mer än varannan ung kvinna utsatts för dem är inget annat än katastrofalt.

Det tyder också på att problemet är strukturellt, att det i samhällstyget finns en rutten undersöm som vi inte kommit åt att sprätta.

Vem är ”vi”? Vi är vi! Det här är ett problem som involverar alla, och alla kan bidra till en lösning genom det egna beteendet.

Men det här är också en politisk fråga, varpå vi kommer till ytterligare ett nedslående resultat i barometern.

Det finns en fråga i barometern kring vilket det råder stor enighet: 90 procent av de tillfrågade är av åsikten att fler kvinnor i politiken är viktigt för en sakkunnig mångfald (80 procent tyckte att samma utveckling i näringslivets topp vore gynnsamt).

Men bara 44 procent av männen och 52 procent av kvinnorna tycker att kvinnor är lämpade för alla typer av politiska uppdrag. Speciellt när det gäller partipolitik ifrågasätts kvinnans ledar- och beslutsförmåga.

Det är svårt att begripa det här resultatet. En möjlighet är att svaren säger mera om allmänhetens syn på politiken än om synen på kvinnors kompetens.

Det är ingen tröst, men kanske uppfattningen är att den finländska politikens form är mannens.

Antagandet är att när kvinnor lyckas inom politiken så är det för att de lyckats anamma manliga egenskaper.

Det här är i sig ytterligare problematiskt eftersom manlighet – maskulinitet om man så vill – i kombination med politisk makt kan vara förödande.

I värsta fall är resultatet krig, men också i lindrigare former kan konsekvenserna vara omfattande.

För att återknyta till att män och kvinnor har olika syn på ojämlikhetens omfattning: regeringen Sipiläs åtstramningspolitik har slagit hårt mot låginkomsttagare inom den offentliga sektorn. Den här gruppen utgörs till stor del av kvinnor.

Om kvinnor upplevs som inte lämpade för finländsk politik så är det kanske för att politiken, i varierande grad, inte har varit lämplig för kvinnor.

Desto större skäl att fler kvinnor kommer med i politiken, och ändrar på den.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*