Ögonblicket, kärleken, tiden

Skildrar bekanta platser. Både Åbo och Berlin är städer som Tomas Jansson rört sig mycket i och därför kändes det naturligt att hans roman skulle utspela sig just i de här städerna.

Linda
Roman av Tomas Jansson.
Schildts & Söderströms, 2018.
Omslag: Fredrik Bäck.
373 sidor.

Tomas Janssons andra roman ”Linda” är en utpräglad generationsroman. De fem ungdomar som det handlar om, plus några bifigurer, är alla ungefär lika gamla. Tre av dem är klasskamrater i Katedralskolan i Åbo.
Läsaren får följa dem från 1985 till millennieskiftet, eller från cirka 16 till 30 års ålder, det som med fog brukar kallas de formbara åren.
Det är också en renodlad generationsroman i så måtto att några syskon inte förekommer och föräldragenerationen endast skymtar i bakgrunden. Livet, eller i varje fall den del som räknas, finns på annat håll.
Ändå ska denna Lindas relation till föräldrarna komma att spela en betydande roll för hennes livsattityd och svårigheter. Sådant får man sluta sig till på egen hand, vilket dels är en följd av att det dialogbaserade grepp Jansson arbetar med, dels av att han inte sysslar med att psykologisera.
Linda är centralgestalten, synvinkeln i huvudsak hennes, medan de andra fyra däremellan kommer till tals i kortare inslag.

EN ÅTERKOMMANDE fras i romanen – och verksam också osagd – är ”Det finns ögonblick som förändrar allt”.
Det är visserligen en hörnsten i alla intrigmakares byggen, men Jansson använder dessa livets vändpunkter också som slussar ut mot företeelser i tiden.
Så låter han Robert, Lindas första stora kärlek, hamna i Berlin där han dras med i den ”undergroundintelligentia” och subkultur som frodas efter murens fall; övergivna hus förvandlas till gratis bostäder, originella krogar eller konstprojekt av allehanda slag – rum för självförverkligande i ironiskt samspel med östberlinska ramar som tömts på sitt innehåll.
Berlin är vid sidan av Åbo den viktigaste miljön i boken och det tycks mig som om TJ:s prosa får ett extra lyft när han släpper loss i skildringen av denna övergångsperiod. Andra miljöer är Helsingfors, New York och Pargas.

I BERLIN lever Linda några år tillsammans med Robert. De ter sig på många sätt som det perfekta och lyckliga paret, också betraktat ur jämlikhetsvinkeln, men Linda bryter ändå upp för att satsa på sin karriär som genusforskare. Kärlek på distans kan hon inte tänka sig och av någon anledning blir det aldrig tal om att Robert skulle flytta tillbaka.
I Åbo glider hon in i ett förhållande med Renberg, som under 80-talets ekonomiska boom hörde till de unga spekulanter, vilka snabbt blev rika eller gick under. Renberg hör till de senare, vilket han hemlighåller, liksom Linda håller sektorer av sitt liv för sig själv.
Renberg försöker leva upp till en traditionell mansroll, med planer på egnahemsbygge i Pargas och framtida familj, men så blir det naturligtvis inte. För Linda är han ett faderssubstitut, någonting som författaren tipsar läsaren om, men hon själv tycks oförmögen att inse.
Den kravlösa och trygga tillvaron med Renberg är en av stationerna i Lindas ambivalenta sökande efter identitet och botten att stå på. Andra är t.ex. normkritiken, strävan till frihet och självständighet och den akademiska forskningen.
Där intresserar hon sig för den manliga blicken, inklusive möjligheten av en annorlunda sådan, någonting som också integreras i romanen.

DEN KANSKE viktigaste relationen är emellertid den med Mia. Det är vänskap vid första ögonkastet när de möts som nya i klassen vid gymnasiestarten. Linda kommer från Helsingfors, Mia från Västberlin.
För dem är annorlundaskapet och protesten mot normerna närmast ett existentiellt program och de adopterar snart den mobbade Rasko som sin själsfrände.
Rasko – uppkallad efter Raskolnikov eftersom han läser ”Brott och straff” som nyfrälsta läser Bibeln – är romanens mest udda person och ett återkommande orosmoment för bästisarna. Snart nog glider han in i växande drogmissbruk och försvinner ut i världen som modern luffare och bohem.
Vänskapen mellan Linda och Mia är närmast symbiotisk och den håller sig lika stark och självklar genom åren. Mia flyttar till Hfors och blir journalist med det forna Jugoslavien och krigen på Balkan som specialitet. Ytterligare ett moment i tidsbilden, med andra ord.

DET ÄR NUMERA ovanligt att en manlig författare väljer en kvinna som huvudperson – och ännu ovanligare att en kvinnlig författare väljer en man. Och naturligtvis är det att sticka ut hakan.
För mig ter sig Janssons kvinnoskildring högst trovärdig, men kvinnliga läsare är kanske känsligare på den punkten.
Men som generations- och tidsskildring betraktad, tror jag valet av kvinnlig protagonist har hjälpt till att bredda och berika, kanske tillfört en mera livsnära komplikationsgrad och en ambivalens av annat och mera svårfixerat slag än den ”slentrianmässigt manliga”.
Det är hur som helst en intressant roman Tomas Jansson skrivit. Den kan visserligen kännas lite överambitiös ibland, och själv saknar jag några tydliga bilder av Lindas mor, vars karaktär och agerande förblir ett mysterium.
Men på det hela taget är ”Linda” en högst läsvärd roman, en mångfasetterad skildring av den svåra kärleken och av unga människors vånda och vilsenhet i en tid av snabba förändringar.
Bror Rönnholm

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*