Ny biografi över Åbokändisen, stridbare Otto Andersson

  • Farbror Otto. Över bygden skiner sol
  • av Matts Andersson
  • Grafisk form: Lari Assmuth
  • Eget förlag, 2018
  • 264 s.

 

De flesta vuxna svenskspråkiga Åbobor har väl någon gång hört namnet Otto Andersson.

Är man intresserad av folkmusik och visor eller har sjungit i kör har man inte undgått det. Otto Andersson fick duktiga skalder att skriva ord till nedtecknade spelmansmelodier. Därför har vi ”Plocka vill jag skogsviol”, till exempel.

Otto Andersson föddes i Vårdö 1879, avled 1969 efter en mångfacetterad karriär med musiken och ordet i fokus. 1926 blev han professor i den skräddarsydda kombinationen musikvetenskap och folkdiktning vid Åbo Akademi.

Han var också ÅA:s tredje rektor 1929-1936.

Men det tog ett tag innan han kom dit, det kunde vara motigt i det akademiska. Inte alla ville släppa in honom där, och hans kritiker upprepade till lust och leda att han inte hade någon studentexamen.

Detta finns omtalat av många, men finns nu infogat i en regelrätt biografi, skriven av en av Otto Anderssons efterlevande släktingar, Matts Andersson. Biografin heter också rejält ”Farbror Otto” och har undertiteln ”Över bygden skiner sol”, den anger tonen.

Boken är resultatet av ett stort och ihärdigt arbete och ett slags konkret imperativ författaren upplevde när han övertog släktstället Hemskär, där Otto Anderssons närvaro kändes i väggar och vägar och stigar.

Matts Andersson stötte också på ett par opublicerade manuskript som handlade om Ottos barndom och hans tid i Åbo i slutet av 1800-talet. ”Farbror Otto” arbetar sig fram kronologiskt men också tematiskt. Det blir många kapitel, Otto Andersson hade ju många strängar på sin lyra. Sidorna är fullmatade med stoff.

Så infaller också Otto Anderssons karriär med en enastående dynamik i vårt lands kultur och historia.

Han själv var en synnerligen driftig man och ville ha utveckling och handling.
Hans stora intresse är folkmusik, han samlar spelmanslåtar, han träffar vissångare, han samlar instrument. Han tar initiativ till föreningen Brage som ska ta sig an olika typer av folkkultur, omforma den och iscensätta den. Han grundar tidskrifter, han känner de viktiga i musiklivet, han är central person i körvärlden och på stora sångfester som ordnas i Finland.

Han börjar skriva på en biografi över Jean Sibelius, den blir inte klar, men det blev ju ett Sibeliusmuseum på vägen.

För drygt tio år sedan kom Niklas Nyqvists avhandling ”Otto Andersson, från bondeson till folkmusikikon”. Där spelar det biografiska en viss roll, men bara som ett av spåren i framställningen. Biografin kommer att förnya intresset för den också, som en övergripande diskussion om hur man skapar betydelser med folkmusik. Matts Andersson betonar mer än en gång att Otto Anderssons syn var att folkmusiken inte var nationell utan gränsöverskridande.

Hur man såg på folkkultur under förra delen på 1900-talet är långt ifrån trivialt – och sällan entydigt. I Finland hade man att markera sig mot det ryska, men gamla interna språkstrider dyker upp med jämna mellanrum.

Men i Europa börjar det dra ihop sig till Blut und Boden. Otto Andersson råkar släppa ur sig något om rasens renhet, men han måste antagligen ses mer som antibolsjevik än hitlerfantast.

Det tycks finnas vissa naivt spontana drag hos honom, som tar sig uttryck till exempel i den litteratursyn han företräder i förlaget Bro, som grundades 1939 och verkade i nästan tjugo år. Bro missade den kommande Anni Blomqvist, Matts Andersson gör en liten poäng av det, rättvist eller inte.

Förlaget Bros skönlitterära avdelning – man gav också ut annat – var kritikens favoritmål nummer ett.

Den idylliserande bygdelitterauren skriven av kvinnor blev sågad på längden och på tvären. Andersson ansåg att manusen inte skulle innehålla fulheter som svordomar och annat lågt. Men berättande prosa är inte ”Plocka vill jag skogsviol” …

Bro-kritiken växte också ut i en rullande diskussion om hög- och lågkultur, farbror Otto blev djupt sårad av arrogansen. Man kan också lätt tänka sig att Otto Anderssons välvilliga inställning till skrivande kvinnor retade gallfeber på den tidens kulturmän. Också där var Andersson ovanlig.

Biografin innehåller, som man kanske väntat sig, mest arbete, ganska lite om vuxet privatliv och familj. Han trivdes synbarligen bäst där det skedde saker, där han fick uppmärksamhet och fick dirigera. I ett odaterat tidningsinlägg (troligtvis kring 1920) beskrivs han, återgett i biografin, så här:

”Otto Andersson är ju en rätt stridbar herre, som alls icke ogärna lämnar klaveret för de vädjobanor, där dagens stridsmän tornerar med en sanning på varje lansspets. Det är den organiska föreningen mellan ett spekulativt och ett känsligt konstnärstemperament och en oförsagd handlingsvilja som giver Otto Andersson en säreget fast och vacker resning.”

Den här karaktäristiken verkar i stort sett ha gällt ända fram till hans död.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*