Nu ska landslaget våga göra mål

RÖRLIG. Jonatan Johansson räknar med en del resande de närmaste åren för att följa landslagsspelarna och motståndarna. Foto: Johan Backas

Det är en väldigt nöjd Jonatan Johansson som har firat julen i Pargas. Inte bara för att det är skönt att träffa släktingar och vänner i Finland, utan ännu mera för att hans nya jobb som assisterande tränare för det finländska landslaget passar honom perfekt just nu.

– Det är precis vad jag vill ha. Jag behöver mera erfarenhet och det är perfekt att få följa med hur en erfaren tränare som Markku Kanerva gör för att få ut allt av laget, säger Johansson.

Den tredje länken heter Simo Valakari och exakt hur arbetsfördelningen dem emellan fördelas är inte spikat.

Johansson antar att det blir som förra gången, innan Hans Backe, när han i ett halvår fungerade i samma roll i tillfälliga landslagslotsen Kanervas team.

Då skötte egentligen han och Mika Nurmela tillsammans analyser av både det egna och motståndarnas spel, och på träningarna ledde den person övningarna som det kändes mest naturligt för. Allt under Kanervas vakande öga.

Är det en tillfällighet att tränartrion består av en försvarare, en mittfältare och en anfallare?

– Jag vet faktiskt inte, det kan endast Kanerva svara på. Men jag tror nog vi kommer fokusera på våra egna specialområden, även om vi också ser på spelet i sin helhet.

En av de viktigaste åtgärderna blir att väcka liv i ett minst sagt slumrande anfallsspel. Under Backes ledning gjorde Finland endast fyra mål på elva matcher.

Johansson är hoppfull då Joel Pohjanpalos inledning i höstas bådade gott och då Teemu Pukki leder skytteligan i Danmark.

– Båda två kan leverera på internationell nivå, Pohjanpalo gjorde tre viktiga mål på fyra matcher senast vi ledde landslaget. Det gäller bara att få dem att göra mål i landslaget också.

Dessutom erbjuder storväxta Eero Markkanen en helt annan sorts anfallsspel.

– Tyvärr har det gått tungt för Kasper Hämäläinen i Polen, men har är absolut en spelare som är intressant för oss. Men ofta är det så att går det tungt i klubblaget är inte självförtroendet det rätta.

Efter ett dystert landslagsår med elva matcher utan segrar gäller det att höja självförtroendet hos alla spelare. Varenda tränare som tar över ett lag som gått svagt säger att det är prioritet nummer ett.

SKISSAR. Vi måste våga mera i vissa lägen av matcherna, det är helt klart, säger Jonatan Johansson. Foto: Johan Backas

Men hur gör man det konkret?

– Det är klart att det är svårt. Med positiv feedback och nya tankegångar kan man komma en bit på vägen, men på längre sikt är det endast genom bättre resultat som självförtroendet stiger.

De bättre resultaten ska komma genom ytterst noggranna förberedelser där tränarteamet ner till minsta detalj ska kunna berätta för sina spelare hur motståndarna vill spela, och vilka deras styrkor och svagheter det är.

Johansson säger att det är en stor ära att som ung tränare få jobba med Finlands bästa spelare.

– Men det är samtidigt krävande att kunna komma med något nytt till varje träning. Spelarna är erfarna proffs men vi ska kunna bidra med de små detaljerna som får laget att vinna matcherna.

För att vinna måste laget göra mål, och då måste anfallarna få vettiga bollar att jobba med. Många faktorer påverkar det, bland annat hur högt laget vågar pressa motståndarna när de har bollen och vad finländarna gör med bollen när de har den.

– Vi måste våga mera i vissa lägen av matcherna, det är helt klart. Och när vi skapar chanser måste vi vara skärpta och på hugget för att sätta dit bollen.

Efter Mixu Paatelainens julgran och Backes fembackslinje, kanske de två mest kritiserade spelmodellerna någonsin i landslaget, är sannolikt en tillbakagång till 4–4–2, eller varianter av den, att vänta.

Att köra in en egen spelstil som laget är tryggt med där viktigt, men laget måste också kunna anpassa sig efter motståndarna.

–Till exempel kan en fembackslinje, eller trebackslinje om man vill kalla det så, vara mycket användbar stundvis. Laget har tränat den mycket och mot vissa motståndare kan den vara effektiv.

Under sina femton år som fotbollsproffs hann Johansson se alla möjliga sorters tränare. Från Kjell Weppling i Team-82 och Seppo Salmela i PIF till Dick Advocaat och Alan Curbishley i Charlton. I landslaget följde han bland annat med Antti Muurinen, Richard Möller Nielsen, Roy Hodgson och Stuart Baxter.

Alla har de satt sin prägel på Johansson, som tror sig vara en ganska spelarnära tränare.

Han ger inte mycket för snacket om att spelarna är för dåliga för att kämpa om en EM- eller VM-plats, som han själv gjorde tillsammans med Jari Litmanen, Sami Hyypiä & Co för tio år sedan.

– Det finns en stor potential i truppen. Och man ska minnas att inte vi heller gick till något slutspel.

Men varför spelar så få finländare i riktigt bra klubbar och ligor idag jämfört med slutet av 90- och början av 2000-talet?

– Det är mycket svårare att få en plats i Premier League idag. Nu har också de mindre klubbarna råd att köpa in färdiga storspelare, och måste inte chansa lika ofta med spelare från små ligor.

UPPLÄGG. Ledningen för Finlands fotbollslandslag presenterades strax före jul. På bilden målvaktstränaren Antti Niemi, tränaren Simo Valakari, förbundskapten Markku Kanerva, Jonatan Johansson och videoanalytikerna Henri Lehto. Foto: Lehtikuva

Johansson säger ändå att spelarutvecklingen är i nyckelposition när det kommer till finländsk fotbolls framtid.

Tränarutbildningen spelar en ytterst viktigt roll där, för att få fram bra spelare krävs bra tränare.

– Jag hade samma juniortränare i Piffen ända fram till A-juniorerna. Mauri Holmberg hade tidigare spelat i handbollslandslaget, men även om han inte var den mest taktiska fotbollstränaren lyckades han med konststycket att hålla ihop laget så länge, säger Johansson som menar att det finns annat än taktik och spelfinesser som utmärker en bra tränare.

Att tacka ja till Kanervas jobberbjudande tog inte många sekunder. Efter att ha varit reservlagstränare i Greenock Morton och U20-tränare i Motherwell var Johansson utan tränaruppdrag i ett år.

Han var på några intervjuer men blev inte vald så han satsade på fortbildningskurser efter att ha blivit färdig med sin A-tränarlicens.

Nu väntar han på att gå lämplig UEFA Pro-kurs, den högsta som finns. Eftersom Johansson var ambitiös och noggrann som spelare är det inte svårt att se likheterna nu när han tagit steget över sidlinjen för gott.

– Det är klart att mitt mål är att vara första tränare i något skede efter att jag fått min Pro-licens. Men först vill jag lära mig mera som assisterande.

Och är det något jag lärt mig av fotbollen är det att inte göra planer för långt fram i tiden, plötsligt dyker något spännande upp som man vill hoppa på.

Var det alltid självklart för dig att bli tränare?

– Ganska få 20-åringar säger att de ska bli tränare, även om sådana finns. Det var väl då jag spelade för Malmö och TPS andra gången som det klarnade. Jag hade nått min peak som spelare och de yngre frågade mig om råd. Efter landskamperna flög jag ofta med både Hodgson och Baxter tillbaka till Storbritannien och snackade taktik i flyget, det kanske jag inte hade gjort som yngre.

Att nu träna en del av de spelare som konkurrerade ut Johansson ur landslagströjan för fem år sedan blir inget problem.

Generationsväxlingen var ofrånkomlig och Johansson tror det varit bra med en paus från landslaget efter det, det kunde varit svårare att direkt bli tränare.

– Lite överraskad blev jag då jag insåg att de som var yngst då nu är småbarnsföräldrar. Men jag tycker åldersfördelningen i laget är bra.

Där klubblagstränare ser sina spelare till och med flera gånger per dag är träffarna mera sällsynta som landslagstränaren.

Därför är planeringen A och O inför samlingarna.

– Det måste funka perfekt när vi samlas för träningar, möten, gemensamma analyser och matcher.

Det är också viktigt att hålla kontakten med spelarna mellan samlingarna, hur det går för dem i landslaget är ofta kopplat till hur det går i klubblaget.

En god kontakt ska också skapas till klubblagstränarna för att snabbt få information om spelarnas läge i klubben.

Som gammal i gamet vet Johansson hur olika klubbarna förhåller sig till att deras spelare åker på landslagsläger.

När han spelade i Rangers var så gott som alla spelare i något landslag, och tidtabellerna för när de skulle återvända från lägren därför strikta.

– I Charlton var det betydligt friare, i början var de så stolta att de betalade en bonus åt de som blev uttagna till landslaget. Men snart insåg de att landslagsspel också betydde skador, och drog in bonusen.

Att tränartrion har olika bakgrunder som både spelare och tränare tror Johansson är ett stort plus.

När det blir match tar en assisterande plats bredvid Kanerva på bänken, medan den andra sitter på läktaren med en videoanalytiker.

– Med repriser får man en mycket bättre helhetsbild, bland annat av motståndarnas fasta situationer. Sedan kommunicerar vi så klart ner det till bänken vid behov, och i pausen.

Vad gillar du mera, bänken eller läktaren?

– Vid bänken är man mera med i hettan, men jag gillar båda. Senast turades vi om och jag tror det blir så nu också.

När landslaget samlas första gången under sina nya tränare i januari i Abu Dhabi är Johansson inte enda Pargasbon på plats.

Hans Backe lyfte med finska mästaren Albin Granlund som får en chans att visa vad han går för också i januariturnén.

– Jag har inte träffat honom sedan han var i ungdomsåren, men så klart följt med hans karriär. Det är roligt att han i år fick belöning för allt kämpas, han har verkligen visat attityd. Han var ett självklart val till Abu Dhabi, det blir roligt att se honom in action, säger Johansson.

Han kommer de kommande tre åren att tillbringa mera tid i Finland än tidigare. Familjen bor kvar i Skottland därifrån han själv också kan distansjobba.

– Med dagens program kan man se matcher och få analyser och statistik var man än befinner sig. Men det är klart att det bästa är att vara på plats.

Kan Pargaslaget Team-82 räkna med förstärkning i Oldboysserien i sommar?

– Vi får se. Min chef Marco Casagrande spelar i TPS så han kanske bli sur. Men i FM-turneringen deltog de med gemensamt lag så det kanske går bättre, skrattar Johansson som också i övrigt är öppen för förslag att delta i fotbollsaktiviteter i regionen.

– Det är viktigt och roligt att vara en ambassadör för fotbollen, är det något jag kan hjälpa med gör jag gärna det.
Mycket resor. Jonatan Johansson räknar med en del resande de närmaste åren för att följa landslagsspelarna och motståndarna. Foto: Johan Backas
TINTINLK längre ner i bildbeh
Stolt. För Jonatan Johansson var och är det en ära att representera landslaget. Lehtikuva

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*