Mycket gott skulle komma ut om vi män, istället för att klänga fast i vårt inbillade tolkningsföreträde, skulle begrunda vårt beteende ur andras ögon.

Ett år har gått sedan #metoo-uppropet började spridas över världen.

I samband med detta har medierna på sistone ägnat mycket tid åt att utvärdera vilka följder som armadan av vittnesmål om sexuella trakasserier haft för kvinnors vardag.

Medan vissa menar att de märkt av en förändring i samtalsklimatet och manliga bekantas beteende uttrycker andra sitt missnöje över att en stor del av debatten i svallvågorna av #metoo kommit att handla om pressetiska beslut gällande namnpubliceringar. Självklart ska mediernas agerande under hösten 2017 utvärderas, men i Sverige har den debatten tyvärr tenderat att överskugga kärnan i uppropet – mäns trakasserier gentemot kvinnor, flickor och personer som uppfattar sig eller uppfattas som feminina.

I det finlandssvenska uppropet #dammenbrister skrev initiativtagarna att de genom att samla kvinnors berättelser ville ”lägga ansvaret och skammen där den hör hemma – hos förövarna”.

En minst sagt rimlig utgångspunkt.

Det som tyvärr alltför ofta karaktäriserade mäns reaktioner på #metoo var en närmast hätsk motvilja mot att se sig själv eller andra män som förövare. På ett plan är detta givetvis föga förvånande (vem vill identifiera sig som en förövare?), men samtidigt är det skrämmande att se hur mäns närmast tragikomiska förmåga att backa andra män på sina håll lyckades trivialisera trakasserierna.

Ett av de huvudargumenten som män använt sig av för att bedyra sin eller andras oskuld är att hävda att flera handlingar som kvinnor upplevt som kränkande ”egentligen” inte utgör sexuella trakasserier.

På den svenska Diskrimineringsombudsmannens hemsida kan en dels läsa att ”det är den som utsatts för sexuella trakasserier som avgöra vad som är oönskat eller kränkande”, men också att sexuella trakasserier till exempel kan handla om tafsande, närgångna blickar eller ovälkomna komplimanger. Sociologen Gunilla Carstensen hävdar att sexuella trakasserier på detta sätt dels konstrueras som en subjektiv bedömningsfråga, samtidigt som vissa handlingar i mer objektiv mening anses utgöra sexuella trakasserier.

Denna svårfrånkomliga dubbelhet kan bädda för att män ger sig in i debatten om sexuella trakasserier med gott självförtroende. Antingen kan en peka på att en viss handling inte omnämns i de officiella dokumenten, eller så kan en trotsigt hävda sin subjektiva rätt att också få tolka situationen på sitt sätt.

Mycket gott skulle komma ut om vi män, istället för att desperat klänga fast i vårt inbillade tolkningsföreträde, skulle sträva efter att begrunda vårt beteende ur andras ögon.

Jag hade till exempel som 20-åring för vana att kyssa kvinnliga bekanta på pannan utan att reflektera över huruvida de uppskattade detta.

Som journalist har jag undvikit att återge sexistiska kommentarer jag snappat upp utav en självisk rädsla för att sabba mitt professionella nätverk.

Med detta vill jag säga att visst behöver vi anonymiserade vittnesmål från patriarkatets förstaklasskupé – men det ska vara vittnesmål som inte lämnas i jakt på offerkoftor eller bedyrande av oskuld. Som inte alltid måste avrundas med att påpeka att ”män faktiskt också lider under strukturerna”.

Den första vågen av #metoo slog larm om vikten av att lyssna på kvinnors vittnesmål. Samtidigt som vi fortsätter lyssna är det nu hög tid att vi män aktivt börjar analysera och ändra vårt beteende utifrån det som kvinnor berättar, inte primärt utifrån hur vi själva upplever olika situationer.

Vi ska lyssna, vi ska prata – och viktigast av allt ska vi agera och tillsammans med hela samhället strukturellt nedmontera våra sociala, kulturella och ekonomiska privilegier.

Axel Vikström
Skribenten är Malmöbaserad frilansjournalist och drar varje dag nytta av patriarkatet

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*