Mobilisering och rävspel

Det blir trots allt riksdagsval på egen lista för SFP i Egentliga Finland. Vi skriver ”trots allt” eftersom en egen lista inte var kretsens, eller partikansliets, förstaalternativ.

Samtidigt är det viktigt att man fattade ett beslut. Nu vet alla vilka förutsättningarna är, och förberedelserna för riksdagsvalet i april nästa kan börja på allvar.

Det kommer att krävas något av en bragdinsats för SFP att säkra det mandat som Stefan Wallin lämnar efter sig.

Omöjligt är det inte, men en rad bitar ska falla på rätt plats. Vi listar några faktorer som kan komma att prägla valkampanjen för SFP:s del.

Sakfrågorna.
Partiets stora utmaning är att de potentiella väljarna inte bara är i minoritet utan också geografiskt utspridda på ett sätt som formar intresset för riksdagsvalet.

Medan det är klart att en del kandidater på den 17 namn starka listan kommer att tala om skarvar och skärgårdsförbindelser så måste kampanjen också innehålla mer allmängiltiga frågor som kan kopplas till Åbo, Pargas och Kimitoöns kommun.

Förutsättningarna för småföretagare är säkert en sådan. Framtiden för andra stadiets utbildning i Åboland kan vara en annan.

Frågan om hur social- och hälsovården på svenska ska ordnas i landskapet kommer säkert också att dyka upp, även om det är en indirekt fråga för riksdagen: lösningen hänger på förhandlingar på kommun- och landskapsnivå, och i förlängningen på de självständiga landskapen.

Men så är det i politik: någon strikt gränsdragning mellan kommunala och nationella frågor finns inte.

Mobiliseringen.
Viktigare än specifika frågor kan trots allt följande budskap bli: Det vore ett hårt bakslag för Åboland, inklusive det svenska Åbo, om SFP i Egentliga Finland inte säkrade det nuvarande mandatet.

Att i det här avseendet hamna vid sidan om Helsingfors, Nylands och Vasas valkrets – som inte behöver hänga sitt hopp på ett (1) mandat – skulle inte gynna tillväxten för en krets som trots allt har fostrat många ministrar.

Förutom den interna akterseglingen kommer SFP i Egentliga Finland att påpeka att andra partiers värnande om svenska frågor inte kan garanteras.

Förvänta er alltså ett genomgående budskap, tänkt att mobilisera fältet, om att rösta för att säkra ett hotat mandat.

Konkurrenterna.
Valet 2015 samlade Li Andersson (VF) över 15 000 röster i Egentliga Finland. Tiden som partiordförande har stärkt hennes popularitet och mycket talar för att hon kommer att vara minst lika framgångsrik i valet nästa år.

Naturligtvis är framgången beroende av en rad faktorer som vi ännu inte känner till – hur de andra partiernas kandidatlistor ser ut i sin helhet, vilka frågor som dominerar valrörelsen och så vidare – men klart är att Andersson och andra tvåspråkiga kandidater – från Samlingspartiet, De gröna och FSD – kommer att ha ögonen på de 9 787 röster som Stefan Wallin fick i valet 2015.

Marginalerna är så pass små att dessa andra kandidater kommer att vara avgörande.

Kandidaterna.
De som redan anmält intresse för riksdagsvalet – Sandra Bergqvist, Ida Schauman och Niklas Guseff – måste i det här skedet också betraktas som de starkaste namnen, även om Guseff i dagens ÅU sätter en stor asterisk vid sin kandidatur.

Men för att det här ska gå vägen för SFP måste listan vara jämnstark. Samtliga namn på den måste vara sådana som garanterat drar röster, och samtliga kandidater måste vara sådana som är beredda att jobba för rösterna.

Nicke Wulff, rektor för Cygnaeus skola i Åbo och tidigare vice ordförande i partiet, och Barbara Heinonen, stadsdirektör i Mariehamn, säger att de överväger kandidaturer.

För Heinonens del hade säkert ett valförbund – och i praktiken ett beslut om en (1) SFP-kandidat – varit en bättre förutsättning, givet jobbet i Mariehamn.

För Wulff, som också är fullmäktigegruppordförande, kan det här också bli en fråga om ansvar: hans kontaktnät i Åbo skulle garantera partiet välbehövliga röster.

Får han neka partiet dem?

Rävspelet.
Efter fyra år i opposition är det sannolikt att SFP är ett regeringsparti efter nästa val. Det här kan komma att prägla valet i Egentliga Finland.

Bland dem som med säkerhet återfinns bland kandidaterna är Sandra Bergqvist och Ida Schauman de mest meriterade. Vem av dem är partiets favorit?

Bergqvist har i egenskap av vice ordförande för SFP en plattform som Schauman saknar. Hon har också, som teamledare vid Kommunförbundet, en koll på svenska frågor som inte är begränsade till Åboland men nog starkt förankrad i regionen, Nagubo som hon är.

Åbobon Schauman, å andra sidan, har som tidigare SU-ordförande ett stöd bland unga väljare och som sakkunnig på Flyktinghjälpen har hon profilerat sig i den för SFP inte oviktiga asylfrågan.

Kommer partikansliet i Helsingfors att väga dessa kandidater mot varandra för att se vilken erfarenhet som gynnar regeringspartiet SFP? Ett internt rävspel kan inte uteslutas.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*