#metoo och medierna

Yle Uutiset lät göra en enkät i juni för att se vilka effekter finländarna upplever att #metoo har haft. Enkäten visar (Yle 4.7) att de mest positivt inställda till kampanjens effekter är kvinnor, de är ofta bosatta i större städer och de har i regel en högskoleutbildning. Ingenting överraskande, eller såsom professorn i genusforskning, Elina Penttinen, har analyserat det:
Det kan hända att det är just den målgruppen som mest aktivt har följt med #metoo-rörelsens framfart, från den dag Harvey Weinsteins gloria spräcktes till att #metoo nådde Finland, och den efterföljande publiciteten i bransch efter bransch.

Att 20 procent av finländarna upplever att kampanjen har haft negativa eller mycket negativa effekter på umgänget mänskor emellan är betydligt mer förvånande.
Vad kan det rimligen finnas för negativt med #metoo? Att man måste tänka efter innan man stryker någon över rumpan? Eller att man inte får tala nedsättande om ”flickorna som kokar kaffe” på jobbet?
Dags att hålla fingrarna i styr, putsa munlädret och lära sig tänka till då.
Men kan det handla om något helt annat också, det är faktiskt möjligt att en del av dem som ser negativa effekter har följt med den debatt som handlar om övertramp i medierna.

Varför vill medierna recensera #metoo i stället för att fortsätta granska, gräva och följa upp, frågar medieforskaren Anu Koivunen i en kolumn i torsdagens Hbl (5.7).
Det är en berättigad fråga – men samtidigt vill man argumentera för att både och har gjorts, bådadera görs och båda behövs.
Att vända ut och in på de redan gjorda reportagen tjänar väl inget till, men att bedöma #metoo-rörelsens betydelse är också viktigt.

Självklart bör det här temat också bedömas i oberoende massmediers åsiktsspalter. Att inte det skulle vara viktigt har knappast Koivunen heller avsett, hennes medieanalyser brukar vara träffande och upplysande.
Men kruxet i fråga om #metoo har väl mer sällan funnits i opinionsspalterna, det som delvis har spårat ur har handlat om nyhetsbevakningen, som aldrig får agera domstol.
I fråga om #metoo har pressens yrkesetik inte fungerat alla gånger, det har Pressens opinionsnämnd i Sverige som bekant slagit fast (DN 25.6).

Utan att här ta fasta på de fall där sex svenska mediehus fick fällande beslut, citerar vi i stället en löpsedel i Sverige förra hösten. Det hette så här: ”Det är många män som skakar nu, läs hela listan!”
”Hela listan” kan definitivt inte ens finnas, för hela listan över vad – alla män i Sverige som sexuellt trakasserat någon någon gång? Nej, en sådan heltäckande lista är förstås en löpsedelöverdrift. God journalistisk sed är det definitivt inte.

Och den lynchstämning som löpsedeln utropar har väl aldrig någonsin varit #metoo-kampanjens målsättning.

Att ställa skyldiga till svars, ja, att få ett slut på de sexuella trakasserierna, ja, att få den som agerat fel att bära skammen i stället för den som trakasserats – ja, det är poängen med #metoo.
Inte att vifta med hela handen och påstå något det inte finns belägg för.
I den meningen kan medierna delvis ha hanterat #metoo klumpigt och via det individer osakligt.

Det finns medier som har fallit in i en trall av att enbart jaga avslöjanden och saftiga historier – i stället för att fokusera på den verkliga samhällsförändring som #metoo har initierat och som är så lovvärd: En mer jämställd värld, helt enkelt.
Ett mycket långsiktigt arbete där #metoo har medverkat till ett rejält kliv framåt i attitydförändring och synliggörande av dolda, osunda maktstrukturer.

Att man i Sverige har gått steget vidare i analysen av #metoo och medierna kan också delvis ha samband med ett självmord i höstas.
En teaterchef anklagades i medier av flera källor för osakligt beteende – det handlade inte ”ens” om sexuella trakasserier, det handlade om hans sätt att leda, om vad som beskrevs som en diktatorisk chefsstil.
Han var en offentlig person, han var gift med en känd kulturperson och han gjorde självmord.

Ibland måste man backa lite och fråga sig: När ett namn når offentligheten i samband med #metoo och löpsedlarna ropar ut nya budskap dag för dag, hur tas budskapen emot? Vem minns vad som var ett rykte och vad som var dokumenterat från flera källor?

Medierna har ansvar för det de publicerar, men självfallet inte för läsarens eller tittarens tolkningar av ett budskap, eller för att läsaren kanske blandar ihop äppel och päron. Och medierna kan inte ta ansvar för vilka handlingar en person tillgriper.

Men ansvaret är stort.
Man kan inte publicera anklagelser mot en person baserade på rykten. Sätter du ett namn i tryck där personen anklagas för någonting är det ett måste att låta personen bemöta anklagelserna. Att höra båda parter i en konflikt är en grundbult i god journalistik. Alltid vill inte båda parter uttala sig dock. En annan grundbult ska finnas i valet att överhuvudtaget publicera, det kräver ett allmänintresse.

Självrannsakan är av nöden i allt arbete, Anu Koivunen har så rätt i det.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*