Mediespråket: Det är de små detaljerna som gör det

Med viss bävan steg jag in i radiostudion för första gången, mitt i en direktsändning, och räckte fram en lapp till programvärden. ”Säg skrisko, inte skrinnsko”, stod det på den.
Efteråt kändes det nästan bara löjligt och pinsamt. En så banal sak som skrinnsko, som så gott som alla finlandssvenskar ändå säger. Men på något sätt måste jag börja mitt uppdrag att vårda det talade språket.

Inga mejl jag skickar väcker så starka reaktioner som de som handlar om uttalet. Jag skickar oftast flera mejl per vecka med språkliga rekommendationer till de redaktioner jag jobbar för och till ett antal övriga intresserade. Ibland skriver jag också hur ord och fraser ska uttalas.
Jag följer rekommendationerna i bland annat Svensk uttalsordlista, som utarbetats av finlandssvenska språkvårdare. Ibland rekommenderas endast ett uttal. Till exempel bonus ska uttalas med o-ljud i vårdat språk, inte med å-ljud. Ibland finns det två alternativ: ett allmängiltigt uttal och ett alternativt uttal som fungerar i standardspråket i Finland. Ett exempel är pedagog, som kan uttalas med antingen å-ljud eller o-ljud.

Varför fick programvärden inte säga skrinnsko, som de flesta finlandssvenskar ändå säger? Och varför måste man säga bonus med o-ljud när ”alla” uttalar det med å-ljud? Varför kan jag inte tillåta mer variation? Jag kan väl ändå inte mena att vi ska ta efter svenskarna i allt?
Min uppgift är varken att tillåta eller att förbjuda variation. Min uppgift är att informera om att ett visst uttal är dialektalt, regionalt, finskpåverkat eller felaktigt och rekommendera ett neutralt och allmängiltigt uttal i stället. Det allmängiltiga fungerar i hela det svenska språkområdet.

De som får lön för att höras i radio och tv har ett ansvar att använda ett gott, vårdat språk, och det gäller även uttalet av ord och fraser. Lyssnarna ska kunna ta till sig budskapet utan att störas av exempelvis felaktiga betoningar.
Skridsko och bonus är små detaljer när det handlar om att vårda finlandssvenskan. Men det är de små detaljerna som gör att nyheterna, budskapet, når fram till lyssnaren eller läsaren. Om många detaljer avviker från en vårdad svenska är det svårt att ta till sig nyheten.

Att det hörs varifrån man kommer, att melodin i språket varierar, gör inget. Om prepositionerna är korrekta och ordvalet, ordföljden och betoningen är rätt når nyheten fram till lyssnaren oavsett varifrån reportern eller programvärden kommer.
Den finlandssvenska språkvården är ungefär lika gammal som vårt självständiga land. Lika länge har de som velat vårda det svenska språket i Finland haft som mål att svenskan i Finland aldrig ska skilja sig så mycket från svenskan i Sverige att vi inte förstår varandra. Målet kvarstår.

Föreningen Svensk presstjänst har två mediespråkvårdare, Charlotta Svenskberg och Minna Levälahti, som jobbar med Nyhetsbyrån FNB och KSF Medias, HSS Medias och Svenska Yles redaktioner.

Minna Levälahti
språkvårdare vid Svensk presstjänst

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*