Med Putin vid makten ända till 2024 – åtminstone – får vi kallt räkna med att Ryssland fortsätter bete sig som en förödmjukad björn.

Spjälgardinen rullas upp i fönstret i det sovjetiska konsulatet på Vårdbergsgatan i Åbo. Videokamerans röda lampa börjar blinka och mannen bakom filmar systematiskt alla oss, som samlats för att demonstrera mot våldsamheterna i Vilnius, denna januaridag 1991.
Ett år senare var de baltiska länderna åter fria, Sovjetunionen fanns inte längre. Den nya världsordningen började ta form. En Boris Jeltsin ledde nu sitt Ryssland, men i Kremls korridorer tydde odören från oligarkernas dyra rakvatten och från den ibland impulsive presidentens måltidsdrycker på att makten kanske också fanns någon annanstans.

Sedan år 2000 – och inte minst idag – behöver man inte tveka på den punkten. Vladimir Putins position är så stark att ingenting, trots ökande inrikespolitiska och ekonomiska problem, hotar hans återval för en fjärde period om tre månader. Han lanserade sin kandidatur i Gaz-bilfabriken senaste onsdag med en sådan koreografi att kulten kring Kim Jong-Un i en jämförelse nästan framstår som ogenomtänkt.
Men ändå litar inte etablissemanget på att Putin är tillräckligt överlägsen. Alltså röjer man med svepskäl undan potentiella motkandidater – såsom Alexej Navalnyj – som kan tänkas komma med pinsam kritik i kampanjen. För syns skull får en handfull alternativ ställa upp, men någon synlighet i statsägd rysk media får de självfallet inte.
Med Putin vid makten ända till 2024 – åtminstone – får vi kallt räkna med att Ryssland fortsätter bete sig som en förödmjukad björn. Man vill tas på allvar, betraktas som en stormakt och som en del av lösningen på globala problem. Allt man gör – eller låter bli att göra – har en mening. Därför kan det som för oss verkar oberäkneligt och gåtfullt för Ryssland själv vara bara konsekvent och logiskt. Och framförallt drivet av nationella intressen, maktpolitik.

Vi har sett detta komma. Putins tal på säkerhetskonferensen i München 2007 var ett startskott för det, som skulle bli kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och skumraskaktiviteten i östra Ukraina. Massiv miltär upprustning, förhärligandet av Rysslands fornstora roll och en ny kallakrigsretorik mot USA – där man inte är ett skvatt fiffigare på den tweetande andra sidan heller – hör till bilden.
I Finland har vi kommit undan med kortvariga, men dokumenterade kränkningar av vårt luftrum – som Ryssland alltid blånekar till. Tidpunkten för kränkningarna är sällan en slump: i juni 2015 hälsade man på samma dag som vår nya försvarsminister gifte sig, i oktober 2016 samtidigt som Finland och USA undertecknade en avsiktsdeklaration om utvidgat militärt samarbete. Den 5 december i år valde en statsägd Tupolev TU-154 att förhandsgratulera oss på 100-årsdagen genom att flyga en halv minut i blåvitt luftrum utanför Borgå.

Det nya ryska propaganda- och påverkningsredskapet är såklart hybridverksamheten, speciellt i sociala medier. Trots att Ryssland blånekar till också detta finns bevis på ett statslett nättrollande i syfte att förvirra folkopinionen i länder, som skall rösta i fria val. I USA beräknas 126 miljoner människor inför presidentvalet i fjol ha sett sådana nätsidor, många av dem välkamouflerade på Facebook, som hade rysk härkomst och spred rappakalja om Hillary Clinton.
Vi vet hur det gick.

Samma aktivitet föregick den brittiska brexitomröstningen, det franska presidentvalet och det tyska Bundestagsvalet. Sveriges statsminister Stefan Löfven varnade redan för ett år sedan för att Ryssland försöker påverka också nordiska val. Om vårt presidentval finns på listan återstår att se. Mardrömmen är såklart vad som kunde hända om vi i strid med allt förstånd en dag skulle arrangera en folkomröstning om NATO-medlemskap.
Vad vi dock idag vet är att det i Helsingfors nygrundade Centret för bekämpande av hybridhot inte faller vår östgranne i smaken. Den falska hemsidan, www.hybridcoe.ru, är en domänadress som inte ens försöker dölja varifrån dessa virtuella sagoberättelser om EU och NATO härstammar.

Med allt detta sagt är det ändå klart, att Finland alltid skall ha goda relationer till också grannen i öster. Mycket kan man påverka här i världen, men inte sin geografi. Under det kalla kriget betydde detta en delikat lindans, på gränsen till frivillig underkastelse. Idag såsom EU-medlem och partnerskapsland med såkallade avancerade möjligheter med NATO har vi ett annat läge då geopolitiken, maktpolitiken, åter klampar in i de politiska salongerna. Vi godkänner utan att darra på manschetten EU:s handelssanktioner – som självfallet också drabbar oss – då Ryssland spelar hasard med folkrättens principer om länders territoriella okränkbarhet.

Inte desto mindre har Finland och Ryssland våra goda bilaterala relationer. Det betyder inte att man skulle acceptera den putinistiska maktutövningen. Men just tack vare gott grannelag kan vi vara raka mot varandra och nämna saker med sina rätta namn. Förra riksdagsledamoten och vetenskapsmannen Nils Meinander (1910-85) lär vara pappa till talesättet: ”Den som bor vid flodstranden måste lära sig simma med krokodilerna”.
Så är det än idag – även om videokamerans röda lampa slocknat bakom spjälgardinen på Vårdbergsgatan.

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.).

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*