Förflytta dig till innehållet

Med kolonialismen som följeslagare

Efter stormen i Tsihakapa. Omslaget är designat av Johanna Bruun.


Efter stormen i Tshikapa
”En berättelse från Kongo-Kinshasa” av Patricia Bruun.
Förlaget, 179 sidor
”Jag hade ingen aning om vart vi var på väg”, inleder Patricia Bruun sin roman Efter stormen i Tshikapa, med underrubriken ”en berättelse från Kongo-Kinshasa”. Det handlar om en finländsk sjukskötare på humanitärt uppdrag i Den demokratiska republiken Kongo, och bygger på egna upplevelser.
Bruun har en bakgrund som journalist, och har sedermera sadlat om till sjukskötare. I dagens läge är hon bekant för Åbo Underrättelsers läsare via sina kolumner, ofta relaterade till etiska frågor inom vården.
Kongodeltat har ett mörkt kolonialt förflutet. Den demokratiska republiken Kongo, ofta kallad Kongo-Kinshasa, förklarades självständig 1960. Landet var då djupt sargat av vanstyre – framförallt hade den belgiske kungen Leopold II i åratal exploaterat, förslavat, torterat och dödat invånarna i sin jakt på gummi och elfenben för de europeiska marknaderna. Trots att de olika delarna av Kongodeltat i dag är självständiga, har krig plågat den naturresursrika regionen, det saknas infrastruktur och korruptionen frodas.
Allt detta är Bruuns berättarjag högst medveten om där hon sitter i en framrusande bil påväg in i det okända bredvid sina kongolesiska kolleger som talar lingala, ett språk hon inte förstår. Hon är där för att kartlägga och i bästa fall sätta stopp för sjukdomsepidemier som lätt får fotfäste i ett land med ständig brist på allt – mediciner, vatten, mat.
Men att hjälpa till som utomstående är inte okomplicerat – man blir en kugge som skyfflas hit och dit i ett jättelikt biståndsmaskineri.
Samtidigt som man försöker göra ett gott jobb är man plågsamt medveten om maskineriets dysfunktionalitet, dess tillfälliga karaktär – ett bittert uppvaknade som var och en som engagerat sig i internationella biståndsprojekt eller hjälpinsatser säkert kan känna igen – ”med tiden insåg jag att mycket hade varit temporärt och att det oftast i längden betydde försvunnet och borta för alltid. Så verkade det vara också med hjälpen. Den gavs en stund, så blåste det från annat håll.”
Detta har lokalbefolkningen sett om och om igen, och det påverkar deras inställning till de utländska hjälparbetare som regelbundet dyker upp, stannar en stund, och sedan åker vidare.
Berättaren är en av dessa hjälpare, tillfälligt utposterad. Teamet sänds efter en tids kartläggningsarbete i huvudstaden Kinshasa till staden Tshikapa, där en storm rasat, förstört hus, skadat och dödat människor, hur många är omöjligt att veta. Det tar länge att få grönt ljus av staten för en hjälpinsats – byråkratin rör sig som i lera, inget händer på veckor. När hjälpkliniken till slut kan öppna och ta emot patienter, dröjer det inte länge tills berättarjaget inser att lagren med mediciner och förnödenheter håller på att ta slut, och att det med stor sannolikhet inte blir någon påfyllning.
Bruun beskriver träffsäkert biståndsarbetarens frustration över ett fullt fungerande statligt sjukhus som står tomt eftersom patienterna inte har råd att betala för sig, mat till patienterna som äts upp av läkarna eftersom alla ständigt är hungriga, sjukskötarens moraliska dilemma då hon undervisat kollegerna i ”Semmelweis testamente”, de sanitetsregler som är så viktiga inom vården, och sedan tvingas inse att valet står mellan att låta patienterna dela sprutor och medicindoser eller lämna hälften utan vård.
Bruun flyttar oss också in i huvudet på en del av de patienter som besöker kliniken, ger oss ett utdrag ur deras livshistoria. På detta vis blir berättelsen bredare. Genom att byta perspektiv tränger andra röster än västerlänningens fram, och de karaktärer som lätt kunde bli stumma objekt träder fram och får konturer.
Parallellt med det praktiska arbetet löper berättarjagets tankar om sig själv och sitt uppdrag som en ständigt pågående introspektion. Bruuns berättarjag har en röst som ekar starkt, som tvekar och tvivlar, reflekterar över det hon är med om, sätter det i perspektiv till sig själv och till andra västerlänningar som varit här före henne. När hon var liten drömde hon om att bli upptäcktsresande, sin nyfikenhet för det okända delar hon med många vita män och kvinnor som levt före henne.
Texten går i dialog med den walesiska upptäcktsresanden Henry Morton Stanley och den svenska missionären Edvard Vilhelm Sjöblom, vars dagböcker hon läser under sin vistelse. Stanley var en del av det koloniala förtrycksmaskineriet; han hjälpte Leopold II att bygga sitt imperium. För sin brutalitet kallade lokalbefolkningen honom Bula Matadi, Stenbräckaren. Sjöblom verkade vid samma tider som missionär i Kongodeltat. Han utkämpar en etisk kamp då han inser vilket pris lokalbefolkningen betalar för den belgiska gummiutvinningen. ”Jag känner mer än någonsin att de svarta är våra bröder, om de ock äro av elden brända och en trasig jacka endast delvis döljer deras kropp”, skrev han vid ankomsten. Dessa bröder fick han sedan se förslavade, torterade och mördade i imperialismens namn.
De förflutna berättelserna ligger som en fernissa över Bruuns egen historia, och gör hennes upplevelser i Kongo ambivalenta. Den koloniala blicken och språket går inte att bli av med. Hon jagar sjukdomar, på samma sätt som västerlänningar före henne jagat naturresurser, oupptäckta marker. I sin dröm flyr hon genom djungeln i jakt på floden, som en annan Marlow, protagonisten i Mörkrets hjärta, Joseph Conrads klassiska, mångtydiga roman om kolonialismens mörka sidor.
I Mörkrets hjärta skildras Kongodeltat och dess invånare som något mystiskt, hotande, oberäkneligt. Efter stormen i Tshikapa präglas också av känslor av osäkerhet inför det obekanta. Som en lite tillbakadragen medelålders finländsk kvinna känner berättarjaget sig ofta utanför bland sina lokala kolleger. Trots att hon blir vänligt bemött kan de prata över huvudet på henne, ha möten utan henne. Som utländsk hjälparbetare ser de henne som tillfällig, inte någon vars åsikt räknas i det långa loppet.
De basbehov som hon har blivit van vid att få tillgodosedda hemmavid, toalettbesök, ordentliga måltider, är ingenting som prioriteras här.
Hon känner sig utstirrad och förödmjukad då hon måste sitta i framsätet på bilen under uppdragen.
Hon får kämpa för att få ett myggnät att sova i på hotellet, eftersom malariahotet upplevs som löjligt av kollegerna:
”Jag upprepade min ståndpunkt genom att samla alla ord jag kunde på franska och satte dem sen i begriplig ordning. Nu kämpade jag för min rätt att överleva, kände pulsen accelerera, det hettade i hela kroppen. Min röst är för svag, tänkte jag. Det verkade som om jag ohjälpligt hade förlorat.”
Parallellerna mellan de koloniala berättelserna och jagets upplevelser skrivs inte på näsan, men de finns ständigt där, som en obehaglig underström. Då forntida kolonialherrar reagerade med anfall mot det som var obekant, reagerar kanske dagens milda och postkoloniala västerländska människa med att rikta osäkerheten inåt, granska och anklaga sig själv och sina tillkortakommanden.
En del av väggarna mellan mig och min medmänniska står ännu upprätta, är svåra att forcera. Det är kanske något man helst skulle vilja förtränga. Den här ambivalensen lyfter Bruun fram, och den skaver.
Yasmin Nyqvist

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter