Mänskliga möten

På lokaltåget mellan Jaroslavl och Kostroma, två historiskt intressanta gamla städer vid Volga norr om Moskva, får jag ta del av en grundlig redogörelse över vilka växter som bäst har klarat den varma sommaren. Babusjkan bakom redogörelsen är på väg till sin datja som ligger nära en hållplats med det fantasilösa namnet ”274 km”. Under en stekhet timme – här finns ingen luftkonditionering men det är i alla fall inte ångbastu som på bussen som tog mig åt motsatt håll – anstränger jag mig för att verka intresserad.
I verkligheten är mitt intresse för växtriket svalt för att inte säga obefintligt, och de ryska benämningarna på växterna säger mig ännu mindre än de svenska.

Däremot för dialogen – som i det här fallet förvisso lutar brant mot monolog – tankarna till en diskussion inför avfärd som jag själv medvetet provocerade fram. Jag ondgjorde mig över en åsikt som hävdar att man inte bör resa till länder som leds av auktoritära regimer, och som ofta framförs som något slags given självklarhet.
Det är mycket som skär sig i resonemanget, låt oss fast börja med den dubbelmoral som ligger i att vissa regimer alltid hamnar i skottlinjen medan andra kommer undan – kanske för att de finns i länder, säg, med förmånlig shopping eller fina stränder. Framför allt efterlyser jag dock trovärdiga argument för hur man tänker sig att demokratin i de länder som åsyftas gynnas av att utomstående undviker att besöka dem.

Hur tänker man sig att ett land blir mera demokratiskt av att folket isoleras från omvärlden och av att ingen ”utifrån” har en inblick i verkligheten i landet i fråga? I mina ögon spelar en sådan isolationspolitik närmast de antidemokratiska regimerna i händerna. Den gör det lättare för regimen att underbygga offermentalitet och att skapa en bild av att det riktas konspirationer mot det egna landet utifrån.
Och lika gärna kan vi vända på myntet och spekulera kring ett alternativt scenario. Anta att ett antidemokratiskt parti skulle komma till makten i Finland och började föra en politik som bryter mot demokratins grundprinciper. Skulle de som motarbetar den regimen i Finland då känna att deras kamp stärks av att de isoleras från omvärlden? Mitt eget svar på den frågan är ett entydigt nej.

Vardagliga möten löser förvisso inga strukturella demokrati-problem. De har ändå ett värde i att de bidrar till att motverka den ensidiga stereotypisering – i extrema fall demonisering – som blir resultatet om man gräver ner sig i skyttegravarna och överlåter ansvaret för hur man ska tänka om ”den andre” till någon annan. I ett sådant ställningskrig är det lätt att glömma att majoriteten av världens befolkning inte är politiker eller ens politiskt aktiva, utan helt vanliga människor fullt sysselsatta med att skapa en fungerande vardag.
Om inget annat, har det vardagliga mötet en viktig funktion som en allmänmänsklig påminnelse om just detta faktum. Och om att gränserna inte enbart går mellan folk, utan också kors och tvärs genom dem.
Babusjkan på tåget trädde i ögonblicket inte fram som representant för det politiska etablissemanget i Kreml eller för de ryska trollfabrikerna utan som en individ på väg ut på landet för att ta hand om sina odlingar – sannolikt absolut nödvändiga för hennes överlevnad. Hon såg knappast heller mig som en representant för den västerländska konspiration som syftar till att isolera och misskreditera Ryssland, något jag kanske hade varit om hon hade sett mig utifrån den bild av väst som statsstyrd media upprätthåller.

Det fanns många möten som uppfyllde samma funktion.
Mötet med aktivisterna på järnvägsstationen i Jaroslavl som samlade in namn på en protetslista mot korruption. Mötet med de cirka 12-åriga killarna på skateboards i parken, som passade på att briljera med sina kunskaper i engelska när de nu en gång stötte på en utlänning.
På djupet omfattade dessa kunskaper inte minst en detaljerad skateboard-terminologi, som de hade tillägnat sig genom att se på youtube-videon från Los Angeles. ”Have a good day”, ropade de världsvant när de rullade vidare. Och slutligen mötet med en babusjka på ett museum som följde mig hack i häl genom alla salar.

Formellt för att hon tog sitt arbete som museivakt på allvar och verkligen ville förvissa sig om att jag inte skulle röra de franska gevär från slaget vid Borodino 1812 som stod framställda – vilket jag redan hade lovat låta bli. I verkligheten för att hon var nyfiken på varifrån jag kom och vad som hade fört mig till Kostroma. Och som när hon fick veta att jag var från Finland lyste hon upp.
Hon hade på mödernet rötter i det finsk-ugriska komi-folket, vilket innebar att vi nästan var släkt. ”De där Moskva-borna däremot, de är nog ett pack”, sade hon med en suck när vi stod framför en tavla föreställande Romanov-dynastins samtliga regenter.

En kommentar

  1. Träffsäker beskrivning av bekanta situationer, där mindre smickrande mänsklig egenskaper hos en del kommer fram; som dubbelmoral, skenhelighet, generande förnumstighet/beskäftighet, pekpinneviftande. ”Nej till Ryssland kan jag inte tänka mig åka pga regimen och odemokratiska systemet, än mindre till Saudi Arabien, pga av patriarkala system och icke-demokrati. Förresten hinner jag inte p.g.a. min Thailand-semester, kongressresa till Beijing, varefter, för att ladda batterierna, weekend i Dubai . . . ”

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*