”Många bitar föll på plats då svenskan blev obligatorisk”

Janne Väistö. Han analyserar beslutet år 1968 att göra andra inhemska språket obligatoriskt för alla i grundskolan. Foto: Jean Lindén

Det finns en seglivad bild att det var politisk kohandel som gjorde att svenskan år 1968 blev obligatorisk i finska skolor.

– Tanken är väl att skolsvenskan är resultatet av att (centerpartistiske undervisningsministern) Virolainen var en svikare, samtidigt som Svenska Folkpartiet spelade ett skickligt spel. Att det var kohandel har till och med sagts av Timo Soini i riksdagen. Men där får man i och för sig säga vad man vill, säger Janne Väistö.

På fredagen disputerar Väistö i nordisk historia vid Åbo Akademi. Hans avhandling heter, översatt till svenska, ”Det andra inhemska i den andra republikens Finland: Införandet av svenskan som obligatoriskt ämne i grundskolan 1968”.

I avhandlingen menar Väistö att händelserna 1967–68 var fjärran från någon simpel kohandel.

– Det var många bitar som råkade falla på plats, säger han. Det korta svaret är att det dels fanns en långsiktig politisk linje efter kriget som betonade svenskan och finlandssvenskarna som en del av Finland, och att den nordiska gemenskapen var livsviktig för Finland. Dels skedde det en överraskande vändning i slutet av 1967.

Bakgrunden till vändningen är denna: ett obligatoriskt språk skulle införas i grundskolan. SDP:s Rafael Paasio var statsminister och ansåg att språket bör vara engelska.

Men i slutet av 1967, inför presidentvalet 1968, började framförallt den finlandssvenska pressen lyfta frågan om det andra inhemska. Presidentkandidaterna fick frågan, och alla – inklusive president Kekkonen – var positiva till svenskan.

Efter valet bildades en ny regering ledd av Mauno Koivisto (SDP), med centerns Johannes Virolainen som undervisningsminister. Virolainen var mycket välvilligt inställd till svenskan.

Samtidigt behövde man SFP i regeringen för att möjliggöra det första inkomstpolitiska avtalet och en fullmaktslag, som krävde en kvalificerad majoritet. SFP, i sin tur, gjorde dagspolitik av frågan om obligatoriska språk i grundskolan.

– Men frågan avgjordes inte i regeringsförhandlingarna, slår Väistö fast. Det var då regeringen redan fanns som Virolainen fick andra centerpartister med sig för svenskan.

Det fanns också en allmänt utbredd social och geografisk jämlikhetstanke kopplad till språkundervisningen, säger Väistö. Alla skulle ha samma förutsättningar att till exempel gå vidare till gymnasiestudier.

Slutresultatet blev att både ett främmande språk och det andra inhemska blev obligatoriskt i grundskolan.

Det är också intressant att se på vilka argument som inte användes i debatten 1967–68.

– Motargumenten var inte mot svenskan, men man menade att det är svårt för många elever att lära sig två språk, säger Väistö som närstuderat debatten bland annat i dagspressen.

– Det fanns också väldigt lite prat om att det inte var ”någon nytta” att läsa svenska. Men man hänvisade inte heller till nyttan att lära sig svenska om man tänkte emigrera till Sverige efter jobb.

En av Väistös huvudupptäckter är hur otroligt aktivt man i Sverige följde med svenskans situation i Finland.

Ingemar Hägglöf, Sveriges ambassadör i Helsingfors, hade här en central roll. Väistö säger att det finns tiotals mappar i svenska Utrikesdepartementets arkiv med bland annat pressklipp om språkfrågan.

– De nordiska tidningarna skrev mycket om risken att Finland isolerar sig. Utrikesdepartementet var aktivt, men via pressen. I en brevväxling mellan Hägglöf och departementet funderar man på vad man kan göra. Man kunde ju inte komma med direkta direktiv till Finland.

Ytterligare en sak som Väistö lyfter fram är hur den finska pressens ”självcensur” i språkfrågan övergavs i slutet av 80-talet.

Finskhetsförbundet hade introducerat termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi) 1987–88, och pressen började släppa fram röster och insändare som gick på tvärs med språkfreden som rått sedan 30-talet.

Hotet från Sovjet hade minskat och i Finland började man tala om medlemskap i EG, och nyttan med svenskan ifrågasattes.

– De blev en ny debatt, där man diskuterade språk som personlig resurs på arbetsmarknaden, kanske kopplat till de nya marknadsliberala strömningarna. Det finns också en viss procent som har ett ”hurrihat”, och de åsikterna kunde stiga fram igen. Men jag kan inte svara på frågan varför pressen övergav självcensuren i språkfrågan. Det är en sak jag vill forska vidare i.

Efter att Finland 1995 gick med i EU hamnade Norden lite i skymundan.

I dag, inte minst efter händelserna i Ukraina 2014, har den nordiska gemenskapen betonats igen, konstaterar Väistö.

Men vilken det svenska språkets roll blir där i framtiden svårt att säga. Det är en ny situation.

– Samtidigt kan man i arbetslivet se svenskans betydelse i nordiska koncerner som Nordea. Men jag vill betona att jag inte har några svar på hur man ska göra med skolsvenskan 2017, ler Väistö.

Väistö är född i Göteborg 1972. Familjen flyttade tillbaka till Finland då han var sju år.

Han bor och är uppvuxen i Salo. Att han doktorerar vid Åbo Akademi har gett honom en chans att bättra på sin svenska.

– Jag kan föra allmänna diskussioner, men min svenska är inte så bra att jag hade kunna skriva avhandlingen på svenska. Den måste ha ett levande språk.

Hur gick svenskan för dig i grundskolan?

– Bra. Jag gick ut grundskolan 1988, och då läste man mera svenska i skolan. Min son, som nyss skrev studenten, kan inte svenska alls! Han studerar vid Helsingfors Universitet och jag har sagt att han måste ta prepkurser i svenska.

När det gäller den mer hätska sidan av debatten om svenskan i Finland konstaterar Janne Väistö att den kommer att finnas så länge internet finns. På mer vildvuxna diskussionsfora är det svårt att veta hur många som egentligen är aktiva då man kan skriva med flera alias.

Han har själv fått en del ”mindre hjärtevärmande” kommentarer på nätet på grund av ämnet han valt att belysa.

– Och som forskare har man nog en hög backe att ta sig över då man säger att det inte var så, konstaterar Väistö om sin huvudtes att skolsvenskan inte var produkten av kohandel.

Samtidigt noterar Väistö att debatten om svenskan överlag verkar ha lugnat ner sig de senaste kanske två åren. Andra frågor har tagit över.

– Ett skäl kan vara att Sannfinländarna gick med i regeringen och tvingades agera lite mer statsmannamässigt.

Disputationen är fredagen den 1 september klockan 13 i auditorium Salin, Axelia, Biskopsgatan 8, Åbo. Opponent är docent Markku Jokisipilä, Åbo universitet, och kustos är professor Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi. Avhandlingen heter på originalspråk ”Toinen kotimainen toisen tasavallan Suomessa: Ruotsin kieli pakolliseksi aineeksi peruskouluun vuonna 1968”.

Här hittar man avhandlingen

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*