Man skall sluta så länge någon ännu frågar varför. Och allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Presidentvalet är avklarat och den politiska vardagen återvänder. Igår inledde riksdagen sitt sista hela riksmöte – vår och höst – för denna valperiod. Det blir fem intensiva månader innan sommaren. Vård- och landskapsreformen, spaningslagarna, aktivmodellen för arbetslösa, eutanasin, trafikpolitiken, gymnasielagen, djurskyddslagen och regeringens rambudgetria är bara en del av det sprängstoff, som kommer att kanta vägen fram till landskapsvalet i oktober.

Att detta val planeras hållas bara 3-4 månader efter att själva landskapslagstiftningen trätt i kraft (enligt planerna 1.7) är för övrigt exceptionellt. Både Europarådet och OSSE rekommenderar att lagstiftning i fall som detta borde vara i skick i god tid, gärna ett år innan val förrättas. Men ser man på den nästan blinda frenesi med vilken statsministerpartiet centern drivit landskapsreformen är det inte överraskande, men nog ack så beklagligt, att man låter ändamålen helga medlen på detta sätt.

För Svenska riksdagsgruppen kommer både våren och resten av valperioden att fortsätta bjuda på delikat lindans. Dels måste vi ha egen profil och presentera alternativ till regeringens politik, dels känner vi såsom långvarigt statsbärande parti till realpolitikens möjligheter – och begränsningar. Vi vet hur tufft det kan vara. Att hoppa på alla barrikader för att man inte nu är i regeringen är alltså inte trovärdigt. Man måste välja sina strider noga och alltid fråga sig: skulle vi godkänna det och det förslaget om vi själva satt med i regeringen? Är svaret ja är saken klar. Är svaret nej är det läge att både kritisera och föra fram det egna alternativet.

I konfliktfokuseringens och klickjournalistikens tidevarv vore det såklart frestande att emellanåt vara klart fränare i sin kritik och retorik. Det ger publicitet, man citeras oftare då. En fet rubrik är dock fiskpapper redan i morgon. Däremot bygger förtroende och en hållbar självbild på långsiktighet, förutsägbarhet och intellektuell ärlighet. Nej, en tandlös famnhund har inget oppositionsparti råd att vara. Men att godtyckligt bränna broar i politikens snabba ryck är inte heller klokt om man som sin långsiktiga mission ändå ser påverkan och inflytande – alltså de resultat, som väljarna vill ha. Och därför röstat i val.

I detta skede av valperioden riskerar regeringspolitiken drabbas av smygande skleros – även kallad rädsla för väljarnas dom i följande val. Den sittande regeringsbasen har all orsak att darra. Statsministerpartiet går fram som en slåttermaskin över sitt eget fält med landskapsreformen, som ju tömmer speciellt mindre kommuner på både pengar och makt. Rekylen i riksdagsvalet 2019 tar redan form. Och Blå framtid, den regeringsdugliga halvan av sommarens sannfinländska celldelning, hankar sig fram med ett mikroskopiskt gallupunderstöd. Får de 3-5 ledamöter i nästa riksdag är det bra.

För min egen del då? Jodå, jag har bestämt mig hur jag gör med riksdagsvalet om drygt 14 månader. Jag vill härmed i god tid meddela, att jag inte längre står till förfogande som kandidat i Egentliga Finlands valkrets. Dels känner jag att det är klokt att sluta då det känns som bäst, dels vill jag inte bli en propp som hindrar SFP-återväxten i vår valkrets att avancera i politiken. Att få bära Åbolands förtroende har varit – och är – en fantastisk ära. Jag är tacksam för det. Tre inval, 2007, 2011 och 2015 med i snitt över 11 000 röster har givit mig ett starkt mandat att arbeta för skärgård och stad i riksdag och regering.

Tolv år är samtidigt en ganska lång tid i en människans liv. Det kan också finnas annat intressant att göra, så länge det ännu går. Lastgammal är man ju inte.

Två bevingade ord jag gillar skarpt passar in i detta sammanhang: man skall sluta så länge någon ännu frågar varför. Och att allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Som vän av recirkulation har jag naturligtvis också tänkt på återvinningen av mina egna erfarenheter och kontaktnät från politiken. Jag är öppen för nya helt utmaningar på arbetsmarknaden och tänker mig att 20 år i rikspolitiken och minister- eller medarbetarerfarenhet från sju regeringar och sju ministerier kan ge något slags marknadsvärde också i den privata och i tredje sektorn.

Samtidigt är det mig främmande i livet att helt stänga dörrar bakom mig. Så därför utesluter jag inte heller möjligheten att den politiska karriären ännu kan fortsätta, i andra sammanhang. Det återstår att se.

Klart är i alla fall att SFP i Egentliga Finland nu kan räkna bort mig när man startar upp den process, som tar sikte på riksdagsvalet i april 2019. Återväxt finns och är taggad att ta över. Jag kommer naturligtvis att sköta mitt riksdagsmandat ända till slut på våren 2019 och hjälpa allt vad jag kan för att Målet skall nås. Och Målet – det ädla självändamålet – är ju att Åboland också efter nästa riksdagsval sitter med vid de rikspolitiska bord i Helsingfors där man dagligen fattar beslut, som i högsta grad angår och påverkar oss.

Stefan Wallin

Riksdagsledamot, SFP. Svenska riksdagsgruppens ordförande.

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.)

 

ÅU-artikeln om Stefan Wallins besked hittas här. Vi följer upp nyheten med lokala kommentarer under onsdagen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*