Man kan inte kila före när man hämtar barnen och söka betyder leta

När studenterna har återvänt till studieorterna och barnen har vant sig vid läxor igen, brukar föräldrarna till yngre barn falla in i samma kommunikationsmönster som före sommarlovet.
Nu består de viktigaste vardagliga samtalen återigen av att ”lämna”,”hämta”, ”föra” och ”skjutsa”.
”Kan du hämta henne på skolgården klockan tre så att hon hinner äta innan jag skjutsar henne till träningen?” kan det låta.

Att hämta betyder att man beger sig i väg till en plats och tar med sig någon eller något därifrån tillbaka eller till en annan plats.
Att hämta innebär exempelvis att en pappa åker från jobbet till daghemmet, ser till att det egna barnet – efter att ha klättrat i alla klätterställningar och rutschat tre gånger till och hoppat i fem vattenpölar – sätter sig i bilen så att de kan åka hem tillsammans. Då har pappan hämtat barnet, inte “sökt barnet”.
Att söka betyder att leta. Det har hänt sig att föräldrar har varit tvungna att söka efter sina barn på daghemsgården, men vanligen hämtar de sina barn.

Morgonen därpå kan pappan alltså inte “hämta sitt barn till dagis” utan han lämnar barnet på dagis, går med barnet till dagis eller skjutsar barnet till dagis.
När han efter det fortsatt till jobbet bärande på en kasse med äpplen, för att ingen i familjen orkat koka mera mos eller baka fler äppelpajer, har han inte “hämtat äpplen till jobbet” utan tagit dem med sig.
På hemvägen kilar han in på posten för att hämta ut ett paket, men kön är alldeles för lång för att han ska hinna hämta barnet i tid. Han kan ju inte gärna gå före de andra i kön.

På många håll i Svenskfinland lär man sig att inte ”kila i kön”. Det här kila uttalas antingen med k-ljud eller med tj-ljud och i båda fallen med långt i-ljud. Det är ett direkt lån från det finska verbet “kiilata”. På finska betyder kiilata dels att föra in som en kil, dels att tränga sig förbi i en kö.
Det standardsvenska verbet kila, uttalat med tj-ljud, betyder också att föra in som en kil, men det kan även betyda att förflytta sig snabbt och lätt. Som pappan gjorde när han snabbt skulle uträtta ett ärende på posten.

Om man vill använda ett standardsvenskt uttryck för att “kila i kön” hjälper det inte med att uttala kila med tj-ljud. Det är sällan rätt att “kila i kön”, och om någon vill påtala det kan man ta till uttryck som “träng dig inte förbi i kön”, “gå inte före i kön”, “håll dig i kön” eller “ställ dig längst bak i kön”.
Visst kan man också kombinera verbet kila med kö, om personerna i kön står så tätt att man måste kila in sig när man tränger sig före: “Han försökte kila in sig mellan Bo och Per, som alltid stod och brottades i matkön.”

Minna Levälahti

Språkkolumnen skrivs av mediespråkvårdarna Charlotta Svenskberg och Minna Levälahti vid Svensk presstjänst. Den publiceras på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*