Man får aldrig bryta mot en regel som man inte känner till

De senaste veckorna har man diskuterat massmediespråk på Hufvudstadsbladets insändarsidor. Det gör man med mer eller mindre jämna mellanrum och det ligger ingenting märkvärdigt i det. För visst klingar sången ”härligt på älskat modersmål” och visst ”skärper språket sinnets stål”. Modersmålet är ett kitt som håller oss samman. Det lönar sig att värna om det.
Insändarna är alltid kritiska; jag har inte sett någon skriva en berömmande insändare i ämnet – utom då rundradiocheferna som har uppenbara svårigheter att förhålla sig till kritiken.

Själv är jag mycket kluven. Jag inser att språket utvecklas. Jag inser att alla inte kan veta allt, inte ens journalister. Vi måste vara toleranta.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att irriteras av det som jag uppfattar som töntigt eller direkt fel. Och dessvärre förekommer sådant rätt frekvent.

På senare tid har jag märkt att flera språkbrukare uppfattar det indefinita pronomenet ”man” som pluralis. Går språket i den riktningen eller är det helt enkelt fel? Jag var tvungen att slå upp; ja, man ska nog alltfort uppfatta ”man” som singularis. Men har det någon betydelse? På riktigt? Det är ju i ganska få uttryck skillnaden kan förekomma.

Att ord får nya betydelser är inte ovanligt. Ändå irriteras jag av politikernas dagliga bruk av den gamla marxistiska termen ”mervärde” i ett helt annat sammanhang än vad den gode Marx själv gjorde. När jag första gången hörde det nya bruket blev jag förbryllad.
Vad jag därtill irriterar mig över i det finlandssvenska radiospråket är de korta vokalerna; ”vara och fara” i stället för ”vaara och faara”.

Jag är också irriterad över mycket i det rikssvenska radiospråket. Jag kan inte förlika mig med att svenska radiopratare använder ”själv” när de egentligen avser ”ensam” (också om språkvårdarna tycks ha resignerat inför den här betydelseförskjutningen).
Av någon för mig själv oförklarlig anledning retar jag mig också på rikssvenskarnas uttal av vissa främmande språk. Visst är det så att man i Sverige är duktigare på att uttala engelska än vad man är i Finland, men varför envisas man med att uttala ”city” som ”sitti” och tala om ”Guugel” och ”Biitels”? Och varför ska man missbruka tyska företagsnamn som Opel och Märklin?

När jag för något årtionde sedan undervisade i frågor av den här sorten formulerade jag en regel: man får aldrig bryta mot en regel som man inte känner till. Vad jag försökte säga med det är att det är fullt legitimt att bryta mot en språkregel om man gör det medvetet och har ett syfte med det. Men att bryta mot en regel av okunskap är förkastligt.
Kanske det var en lite för snäv regel, men jag tycker fortfarande att det ligger någonting i den. Det viktiga är att man är en så medveten språkanvändare som möjligt. Om man bara håller sig till det gamla och godtagbara sker ingen utveckling.

Språket är inte bara ett sammanhållande kitt, det är också en särskiljande knivsegg. Man talar om ”schibolet” när man avser hur språket, dialekten eller uttalet skiljer människorna från varandra (slå upp i ”Guugel” om du vill veta mera). Språket skiljer folk från fä.

I tiderna hade jag en vän som hette Ossian von Konow. Han är numera bortgången. Vi hade en del gemensamma intressen, främst Ebenezer Howards stadsplaneidéer. När jag första gången nämnde Ossian i ett radioprogram uttalade jag hans namn såsom han själv gjorde, det vill säga ”kånåv” med relativt korta vokaler. Det dröjde inte länge förrän en tant med utpräglad Tölödialekt ringde upp och undrade:
– Vet inte redaktören att det heter von ”koonåv”.
Jo, det visste redaktören. Jag förklarade att jag uttalade Ossians namn precis såsom han själv uttalar det och att han har en god förklaring till uttalet.
– Jasså, sa tanten. Men det är ju fel.
När jag nästa gång nämnde Ossians namn lade jag för säkerhet skull till att det var så han själv uttalade sitt namn. Likförbannat ringde någon också den här gången till telefonslussen. Jag fick beskedet senare.
Förmodligen kommer vi också i framtiden att med mer eller mindre jämna mellanrum föra debatter om massmediespråket. Det är bra.

Jan-Erik Wiik

Journalist och författare, Hyvinge/Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*