Recension: Livet och litteraturen – berättelsernas parallella stråk i Sara Enholm Hielms nya bok
Sara Ehnholm Hielm. Foto: Niklas Sandström
Sara Ehnholm Hielm har länge arbetat som redaktör och förläggare, hon är filmkritiker, har skrivit en scenpjäs.
Hon känner väl många olika slag av berättade.
Hon har en stor del i det finlandssvenska barnboksundret.
I ”Och hjärtat det var mitt” blir hon själv författare.
Volymen innehåller ett femtontal essäer av olika längd och med olika utgångspunkt.
Några av dem har tidigare varit publicerade.
Alla vägar leder till Rom
Men bokens födelseort, i alla fall koncipieringsort, är Rom, där Sara Ehnholm Hielms familj bodde under ett år.
Rom får impregnera texterna.
Boken är på sätt och vis skildringen av sin egen uppkomst.
Men det sker inte pretentiöst teoretiserade utan på ett mer organiskt vis, där allt av yttre och inre vikt, alla plikter och önskningar knackar på och pushar eller snärjer.
Här finns ett inbyggt drama: om man får ett år på en fantastisk plats och lika lång skrivtid, kommer det att få ut det bästa av en, eller tar det knäcken på en?
Sara Ehnholm Hielm följer det här dramat, hon kan både Hollywoodfilmens sätt att berätta och hon är litterärt beläst, en viktig riktning är amerikansk samtidslitteratur, företrädesvis av kvinnor.
Som lojal redaktör är hon försiktig med hur hon använder finlandssvenska författarskap, namn kan dyka upp mer eller mindre diskret i vissa sammanhang.
Attityd och temperatur
Men diskretion är inget honnörsord i Sara Ehnholm Hielms värld.
Att skriva är att bryta med sina hämningar.
Och att reda ut saker för sig själv, för världen.
Föga förvånande är Simone de Beauvoir en husgud, fast ”husgud” är ett löjligt ord och Ehnholm Hielm skulle aldrig använda det.
Det är romanen ”Mandarinerna” som hon dragits till mest.
Där har hon hittat detta: ”… en kylig, imponerade och omöjlig ambition att styra känslan med viljan, att med förnuftet resonera sig ur sorg och smärta.
Men under kontrollbehovet finns en ännu starkare vilja att ge sig hän.”
Det beskriver också attityd och temperatur i ”Och hjärtat det var mitt”.
Utmanar det psykologiska
Växlingen mellan engagerat och kunnigt resonemang och språnget ut i det okända, en hängivenhet som är lustfylld eller smärtsam, är själva dragningskraften i essäerna.
Besatthet är ett ord skribenten inte skyggar för.
Inte överraskande handlar mycket om vad och hur en kvinna får eller förmår skriva, begränsningar som finns definierade (kroppsvätskor är en!) dokumenterade sen ett par hundra år, och internaliserade tills tillräckligt många rivit sönder dem.
Essän ”Hjärtats utsöndringar” handlar dels om Kate Zambreno (känd för ”Hjältinnor” om den angloamerikanska modernismens kända och okända kvinnor), liksom Sara Ehnholm Hielm en skarp och snabb (av)läsare som ser hur tongivande kritik och litteraturhistorien stängt ute kvinnors skrivande.
I samma essä citeras Chris Kraus, filmare och författare, som upprepar att kvinnor alltid fångas i det ”rent psykologiska”.
Här finns plats för fortsättning: vad sker när skrivande män, och hela samhället, intresserar sig självklart för kvinnors liv och inte bara för vad de kan bidra med för männens välmående.
I sina essäer utmanar Sara Ehnholm Hielm just ”det psykologiska”.
Hångel på ett tak
Hon skriver om sina egna känslor och begär, hon låter läsaren se glimtar av familjen, hon beskriver situationer där hon är utsatt, beroende av hjälp.
Scenerna är kompetent utplacerade och de kastar in glöd i det mångtydigt litterära mer än de lämnar information till den enkelspåriga finlandssvenska skvallerkvarnen.
Det finns en scen i inledningsessän, som rör vid hur litteraturen ska härbärgera attraktion, lust och begär om ordet förs av en kvinna.
Där klättrar hon (den det handlar om, den som skriver) ner från ett högt tak dit hon i upplösningen av en fest tagit sig för att beundra utsikten (och hångla lite).
Hon är inte nykter, det är hisnande. Den främsta betydelse ligger i den okommenterade liknelsen.
Det finns andra scener: en snabb bild av dottern som i sömnen klamrar sig fast vid mamman, instinktivt, tillitsfullt.
Är det inte just vad skribenten emellanåt gör med litteraturen – den bilden har ett drag av oemotståndlighet.
Resa i Vietnamn
Bilden och rörelsen är också fantastiskt fint hanterat i essän ”Den osynliga redaktören” som handlar om Knausgård – som är just en husgud, och föremål för ohöljd beundran, liksom på sitt håll och av andra orsaker Elena Ferrante.
Den har ett parallellstråk som handlar om när Sara Ehnholm Hielm är på resa i Vietnam och försöker ta sig till flygplatsen genom en svårbemästrad trafik.
Resenären/redaktören bedömer situationen, gör ett nytt val, tvingas underkasta sig.
Det är en pärs, men man kommer fram och kan lyfta.
Såna här paralleller är något av det mest njutningsfulla i boken.
Den har också andra passager av lödigt intresse.
Det finns alltid med
En är en skiss av ett sommarställe, växande och använt av flera generationer i landhöjningens Österbotten.
Rörelserna i landskapet och relationerna kunde driva en hel roman.
En annan text handlar om de olidliga arbetsförhållandena i det fusionerade förlaget som sedan ledde till grundandet av ett nytt förlag.
Går det att skriva och samtidigt vara författare och redaktör?
Kanske inte, bägge delarna kräver ju full koncentration.
Sara Ehnholm Hielm struntar i rådet att inte pressa in för mycket i sina texter.
Det är mycket som tränger sig på! Ett av litteraturens privilegier är förstås att få vara överflödande.
Det finns alltid stoff till mer.
Och hjärtat det var mitt
av Sara Ehnholm Hielm
Omslag: Kitty Salovaara
Förlaget, 2018
283 s.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.