Likgiltigt uppkopplade

Två drunkningsolyckor i Sverige senaste helg har återigen väckt debatten om vad sociala medier gjort med medmänskligheten och det sunda förnuftet.

På lördagen drunknade en 17-årig pojke på en camping utanför Degerfors. Nyfikna filmade återupplivningsförsöken och stod i vägen för räddningspersonalen.

Vuxna lyfte upp sina barn så att de skulle se bättre.

I Landskrona drunknade en 75-årig man, och även där betedde sig människor på olycksplatsen oacceptabelt, meddelar polisen.

Fenomenet är bekant också i Finland.

I slutet av april rapporterade ÅU om hur en bussbrand på en bro i Oriketo i Åbo följdes av en seriekrock på omfartsvägen nedanför. Misstanken var att en bilist filmat branden.

I den brinnande bussen fanns elva passagerare. De klarade sig oskadda.

Savon Sanomat intervjuade i februari räddningspersonal från regionens räddningsverk som vittnade om hur ett allvarligt sjukdomsfall och en bilolycka med dödlig utgång förevigats av förbipasserande med mobiltelefoner.

Också där hade nyfikna kommit i vägen för räddningspersonal och hindrat trafiken.

Knivattacken på Salutorget i Åbo i augusti i fjol hade inslag av en allmänhet som filmade istället för att hjälpa eller avlägsna sig, uppgav vittnen.

Jourhavande brandmästare i Västra Nyland vittnar om hur bilister kör förbi olycksplatser med ena handen och fotograferar med den andra (Yle 19.12.2016). Och så vidare.

Det finns skäl att ta dylika vittnesmål på allvar och samtidigt undvika enkla förklaringar och förutfattade meningar.

Är sociala medier förklaringen till det här beteendet? Har vi laddat ner respektlöshet och oförnuft i samma veva som Facebook, Twitter och Instagram?

Klart är att den som stannar, inte för att hjälpa utan för att filma en olycka, är inte intresserad av offrets situation på något genuint medmänskligt sätt.

Snarare är intresset riktat mot en själv. Den egna upplevelsen är vad som framhävs och, genom sociala medier, delas.

Sociala medier har inte skapat bristen på empati men har nog blivit ett instrument i dess händer.

Det kan inte uteslutas att teknologin förstärker hjärtlösheten, på samma sätt som samma teknologi kan användas för goda syften.

Alltså är sociala medier inte den enda förklaringen till varför en statusuppdatering blivit viktigare än att erbjuda hjälp, men de är självfallet en del av förklaringen.

Egenintresset tar sig förstås också uttrycket att strunta i den som behöver hjälp.

Yle illustrerar (4.6) med hjälp av gymnasieeleven Ante Tamminen från Nokia som fick motorstopp på en livligt trafikerad väg.

Ingen stannade för att hjälpa när Tamminen knuffade sin mopedbil i uppförsbacke. Istället förlöjligades hans kommentar på en lokal Facebookgrupp om var och ens skyldighet att hjälpa.

Att köra förbi även om man har möjlighet att hjälpa är jämförbart med att stanna för att ta bilder eller filma. Man gör det som gynnar en själv, inte det som hjälper den som är i behov av hjälp.

I Yles artikel om Tamminen hänvisas till en undersökning av brittiska Charity Aid Foundation, enligt vilken finländarnas benägenhet att hjälpa återfinns på plats 37 – av 140 länder.

Samtliga nordiska länder är före oss på listan, som toppas av Myanmar.

Man undrar: är vi världens lyckligaste land – som FN:s lycklighetsindex slog fast i mars i år – tack vare vår ovilja att hjälpa eller trots den?

Yle-artikeln noterar också följande aspekt: vi finländare hjälper hellre närstående än främlingar och viljan att hjälpa avtar ju äldre vi blir.

Mest benägen att hjälpa är en person som är 30 år eller yngre, framgår av en utredning om finländarnas värderingar.

En förklaring till det här är att med åldrandet följer en tendens att betrakta andra människor som ett hot.

Likgiltigheten och respektlösheten verkar alltså vara något som inte kan tillskrivas någon viss generation eller förklaras enbart med att många av oss är ständigt uppkopplade.

Vettigare än att peka finger och försöka hitta enkla förklaringar är att se problemet som strukturellt.

Vilka budskap, som rättfärdigar dylika beteenden, förmedlas från samhälle till individ, från föräldrar till barn?

Vilka värderingar håller ihop samhället, och vilka sliter isär det?

Egoism är ingen modern egenskap. Därför kan inte allt skyllas på ny teknologi och, om man nu fick det för sig, yngre generationer.

Men egoismen tar de former som erbjuds: en statusuppdatering, ett foto eller en videosnutt – eller ett beslut att inte stanna för att hjälpa.

Om det är så att det relativt nya inslaget av sociala medier skapar hinder som polis och räddningspersonal inte tidigare stött på ska det uppmärksammas.

I övrigt gäller det som alltid har gällt: visa prov på medmänsklighet och sunt förnuft, inte genom att peka finger utan genom att själv vara ett exempel på dessa.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*