LEDAREN: Skärp ägarstyrningen!

Helsingin Sanomat spann i går vidare på en nyhet som Suomen Kuvalehti var ute med redan i februari: flygbolaget Finnairs vd Pekka Vauramo får från och med i år en tilläggspension på 130 000 euro årligen.

En tilläggspension är i praktiken lön som betalas ut i form av pension. Därmed är den också underkastad en lägre skatteprocent.

Vauramos årslön är kring en miljon euro, och han har tillgång till tilläggspensionen även om han får sparken eller lämnar bolaget.

I den mån den här premien är en överraskning så består överraskningen inte i att den dyker upp strax efter stora nedskärningar på Finnair.

Det är inte ovanligt att också bolag i kris belönar sin ledning på ett till synes verklighetsfrånvänt sätt.

(Dessutom har Finnair återhämtat sig och uppvisat kvartalsresultat som överträffar prognoserna.)

Överraskningen består snarare i att Finnair tidigare hade fattat ett beslut om att inte bevilja tilläggspension till personer i ledningsgruppen som anställts efter januari 2013. Med det beslutet verkade Finnair följa statens, det vill säga majoritetsägarens, rekommendationer.

Kritiken mot tilläggspensioner gör gällande att de möjliggör en form av skatteplanering.

Senast i maj i fjol fattade det finanspolitiska ministerutskottet ett principbeslut om statens ägarpolitik: ”Statens ståndpunkt som ägare är att tilläggspension inte används som premiering.”

Men redan i den följande meningen drog utskottet mattan undan en verklig statlig ägarstyrning: ”Om bolaget har andra ägare, beslutar bolagets styrelse om tilläggspensionen.” (Staten äger knappt 56 procent av aktierna i Finnair.)

I Finnair har vi alltså ett bolag med statligt majoritetsägande som tillåter att den högsta ledningen undgår beskattning på ett sätt som inte är förunnat finländare i gemen.

Staten överlät beslutet om tilläggspensioner till bolagets styrelse med hänvisning till att Finnair har andra ägare. Den valde att två sina händer i stället för att styra med dem.

Finnair inte är ensamt om att ha en statlig majoritetsägare och en vd med tilläggspension. Det finns ett bolag som är etter värre.

I Neste Oil äger staten 50,1 procent av aktierna och vd Matti Lievonen fick i fjol en tilläggspension på 957 062 euro, enligt Helsingin Sanomat.

Sedan han tillträdde som vd 2008 har Neste betalt Lievonen närmare 4,5 miljoner euro i tilläggspension!

Stora Enso och Telia har samma upplägg för sina respektive verkställande direktörer, men i dessa bolag är staten en mindre ägare.

Det är inte bara det statliga ägandet som motiverar en diskussion om löneklyftorna och lönenivåerna.

Under åren 2015–2016 steg de verkställande direktörernas löner – inklusive bonusar, aktieinnehav och tilläggspensioner – med 9,8 procent. Räknar man endast grundlönen var ökningen 3 procent.

För den övriga delen av befolkningen var löneökningen 1,1 procent.

Det här är det större sammanhanget där lönerna ska diskuteras: utvecklingen på lönepyramidens topp verkar inte vara konjunkturkänslig, snarare accelererar den.

Samtidigt säger finansminister Petteri Orpo (Saml) att det vore ett misstag att gå in för stora löneförhöjningar när avtalsperioderna löper ut i höst (Yle 31.7).

Så vad är en måttfull höjning? Seija Ilmakunnas på Löntagarnas forskningsinstitut säger att en löneökning på mellan 0,5 och 1 procent är nödvändig för att hålla jämna steg med inflationen och stigande pensionsavgifter och arbetslöshetsförsäkringspremier.

Markku Lehmus på Näringslivets forskningsinstitut Etla säger att en höjning med över 2 procent kan hota konkurrenskraften.

En slutsats av de här kommentarerna är att den genomsnittliga höjningen av finländarnas löner kommer att vara enprocentig.

Det finns goda argument för att inte bli fartblind av det ekonomiska uppsvinget och idka återhållsamhet generellt sett. Men det finns inga argument för att inte ta itu med löneklyftorna.
I dagsläget går det 26,3 ”vanliga” arbetare på en vd med topplön.

Det är inte rimligt att låta den utvecklingen fortsätta utan statlig inblandning där en sådan inblandning är möjlig.

Efter det så kallade konkurrenskraftsavtalet – som bland annat berövade offentligt anställda, många av dem i redan hårt trängda och lågavlönade kvinnligt dominerade branscher, på semesterpengen – har regeringen Sipilä inte råd att låta saken bero.

Det finns, som sagt, ojämlikheter mellan mäns och kvinnors löner, mellan olika branscher och mellan den offentliga och privata sektorn. En skattepolitik och arbetsmarknadsavtal som beaktar detta är ett steg på vägen, även om snabba framsteg inte är att vänta.

Det som däremot kan förväntas och krävas är att staten i egenskap av majoritetsägare agerar för en löneutveckling som är rimlig och rättvis.

Att sätta ner foten och se till att tilläggspensioner plockas bort ur bolagsledningens premiumportfölj är det minsta man kan begära

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*