Ledaren: Sabblars schabbel

Nästan exakt sju år sedan kunde ÅU berätta att en ny ”kasern” skulle ersätta den redan då skamfilade Sabbelskasernen i Dalsbruk. Ett undantagslov hade beviljats så att huset, ett så kallat loftgångshus, skulle kunna ersättas av något helt nytt.
ÅU publicerade också en bild av den tilltänkta nya byggnaden. Formerna påminde om det gamla arbetarbostadshuset men det handlade såklart om ett nytt, modernt hus.

Undantagslovets villkor handlade om att nybyggnadens volym och bottenplan skulle motsvara den gamla byggnadens. Målet var tio bostäder, för fritidsbruk eller som åretruntbostäder.

Bara några veckor senare blev det en helomvändning i form av ett åtgärdsförbud, ett ”förbud mot äventyrande av byggnadsarvet”, som det egentligen heter. Det var Närings-, trafik- och miljöcentralen som hade hickat till då Kimitoöns kommun skickade in sina planer.
”Vi borde ha reagerat tidigare, vi får så många sådana beslut, vi är underbemannade, vi litar på kommunerna”, förklarade en avdelningschef vid NTM-centralen.

Egentligen var den låsta situationen kommunens fel, var signalen från NTM-centralen. De borde veta att området har ett ”riksintresse”. Köparen borde å sin sida ha fattat att ett bygglov inte kommer per automatik på ett oplanerat område.
Och så fanns det inte ens något rivningslov! Detta trots att det gamla huset såklart måste rivas innan ett nytt kan byggas.

På NTM-centralen har någon sannolikt trillat av stolen av upprördhet i samband med avslöjandet av alla dessa överträdelser. Utan att någon från centralen hunnit bekanta sig med fastigheten, utdömdes bums exempelvis uppgiften om att stenfoten av slaggtegel skulle vara i väldigt dåligt skick.

Alla skulle nu få säga sitt om i hur dåligt eller bra skick huset egentligen är. Rundan beräknades ta ett år, kunde man läsa i ÅU i oktober 2010.

År 2014 kunde ÅU rapportera att NTM-centralen (äntligen) bekantat sig med fastigheten och beslutat att huset ska renoveras. Då hade beslutet fortfarande inte fastställts av Miljöministeriet, som senare nog skulle backa upp beslutet.
Under hela den här tiden hade den tomma kasernen stått tom, vandaliserats och delvis brunnit.
Ironiskt var att just Sabbelskasernen ansågs (anses?) vara den verkligt värdefulla av områdets arbetarbostadshus, delvis eftersom den är mest synliga.
Värde hindrar ändå inte förfall.

År 2015 blev det aktuellt med hot om böter, vite. Från NTM-centralens sida tyckte man att en ägare till ett skyddat hus borde ha en tanke om hur man går vidare. Här förbisåg man det faktum att ägaren köpte huset då det inte var skyddat.
Idag står Sabbelskasernen där, orörd, och beskrivningen från 2010 – ”skamfilad” – känns som en kraftig underdrift. Många tänker det som Monica Sandberg skrev i sin kolumn i fjol:
”Kimitoön kan ståta med ett mycket synligt praktexempel på frågan ’hur kunde det bli så här?’”

Precis. Hur kunde det bli så här? Den nyaste ägaren Peter Perovuo anser att han inte ens hade köpt hela Sabbelskasernen om han förstått hur allt stod till.
”Jag köpte fastigheten av misstag”, sade han till ÅU (8.9).
Artikeln ger inga svar på hur det kunde bli så här, tvärtom.

Får vi kanske ändå se något gott? Knappast. Under årens lopp har mycket otrevligt hänt i Dalsbruk.
Hur många arbetsplatser har inte gått förlorade sedan 2010, då det var meningen att bygga något nytt? Nu kan vi utan större insikt gissa oss till att det inte finns någon som helst ekonomi i att renovera fastigheten.
Om det nu går så att fastigheten byter ägare en gång till, skjuts sannolikt hotet om vite och andra åtgärder upp igen. Så kan det sedan hålla på, ända tills det inte finns mycket mer kvar än en hög med murkna stockar.

Det är lätt att peka ut ägaren som huvudansvarig för att något görs. Ändå kan vi inte glömma att också kommunen bidragit till hur hela processen gick, med undantagslov och allt.
Den flera år långa NTM- och Museiverksprocessen är också under all kritik. Hur tillåts bryåkrati ta så här lång tid?
Ansvaret för att sätta i skick Sabbelskasernen kom retroaktivt. Ingen annan skulle ändå någonsin har satt i skick fastigheten. Det är också lätt att kräva en renovering då man själv inte behöver betala för den.
Det är synd om en fin fastighet, men om den hade haft detta påstådda ”riksintresse”, hade räddningen kommit för länge sedan.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*