ÅU 03.10.2017 00:00

Vad är det första makthavare brukar göra i en nybildad stat som har fötts ur en revolution, statskupp, inbördeskrig eller annan form av omkullkastande operation? Jo, de stiftar lagar om landsförräderi.
De förbjuder med andra ord människor att ens försöka göra det som den nya regimens ledare själva anser sig ha varit berättigade till. De är ju ett bevis för att det är ”rätt” att göra revolt.
Straffen för landsförräderi eller annan dylik verksamhet brukar vara i strängaste laget i många länder.
I Finland verkar det av någon orsak finnas en större förståelse för landsförräderi. Den som döms för landsförräderibrott – det vill säga äventyrande av Finlands suveränitet eller landsförräderi – kan komma undan med ett år i fängelse.
Detta äventyrande av suveräniteten omfattar exempelvis aktioner som strävar efter att lösgöra en del av Finland från det övriga riket. Men för att det ska vara ett straffbart landsförräderibrott ska avsikten vara att göra så ”med våld eller hot om våld eller med hjälp av en främmande stats militära eller ekonomiska påtryckning eller stöd.”
Den som planerar och förverkligar exempelvis enbart en lokal folkomröstning, utan några som helst planer på våldsamma aktioner, kan väl då inte dömas – i alla fall inte för landsförräderi. Det känns liberalt.
Här kan vi dra en parallell till Spanien och Katalonien. Vad var det som gjorde att spanska polisen beordrades göra så våldsamma angrepp mot vallokalerna för den katalanska folkomröstningen om självständighet? Kunde inte folk ha tillåtits rösta, eftersom omröstningen ändå är ogiltig? Hade den faktiskt ett så stort symboliskt värde att Spanien skulle skaka? Polisvåldet hade nu motsatt effekt.
Våldet kan delvis vara en följd av det uppdämda missnöjet bland dem som vill se hårdare insatser mot självständighetsivrarna. Attackerna har av somliga tolkats som en logisk fortsättning till premiärminister Mariano Rajoys ovilja att ens diskutera frågan och eventuella lösningar, som det om Katalonien kunde förbli spanskt om man erbjöds en ytterligare utvidgad autonomi.
En sådan lösning är ändå osannolik då man beaktar den nu så starka spanska nationalismen. Många vill i stället kringskära regionens autonomi, inte låta den växa. Det faktum att Katalonien är Spaniens ekonomiskt mest framgångsrika region innebär att många vill skärpa greppet.
Kanske det handlade om att polisen uttryckligen fick order att demonstrera vad som väntar om separatisttankarna stärks? Något annat kan inte förklara de vidriga attackerna. Det här var inte en systematisk och planerad aktion där målet skulle ha varit att hindra folkomröstningen. Det här var en attack där våldet var både redskap och mål.
Stärker då polisen Kataloniens chanser att bli självständigt? Tidigare har de som sagt nej till självständighet varit fler än de som vill se en separation. En klar majoritet ville i alla fall tillåtas rösta om detta.
Frihetskämpar, separatister och revolutionärer ses som skurkar – ända tills de segrar. Därefter blir de hyllade hjältar som kan skriva om hela historien, historieromantiker som ger vissa element en närapå magisk betydelse.
Ofta sker detta genom en uppfattning om något gemensamt, som exempelvis språket, trots att tanken om att nation och språk skulle höra ihop är historiskt sett absurd. Färre än hälften av Frankrikes medborgare hade franska som modersmål innan landet förlorade Elsass-Lothringen i fransk-tyska kriget 1870-1871. När det som vi uppfattar som Italien bildades på 1800-talet talade under tio procent italienska, som fram tills dess hade varit ett språk för en liten elit inom makt och konst. När guider idag berättar för turister om ”dialekterna” i Italien är det som om någon skulle säga att finska inte är något annat är en estnisk dialekt.
Gemensamhetsberättelser är ändå förståeliga, eftersom de förenar folk. Och den dag när historiekritiker tillåts skjuta ned myter, är det nya statsskicket så etablerat att få bryr sig.
Det här året kan det vara skäl att tänka på vår egen självständighet. Vad var Finlands självständighetsförklaring om inte en statskupp? Senaten och riksdagen överskred sina befogenheter med en rad beslut som till slut ledde till den nya nationens födelse.
Det är så stater uppstår, då någon överskrider sina gränser. Och det är då de gemensamma berättelserna – som den om ett Spanien – kan leda till motbjudande våld. Våldet på söndagen var en fortsättning på en lång lista av konflikter mellan Katalonien och den spanska centralregeringen.
I det fall Katalonien skulle få ordna en ostörd folkomröstning – med ett högt valdeltagande – är det möjligt att väljarna säger ja till självständighet. Det viktiga är att det borde finnas respekt för människors vilja att bilda något nytt och för rätten att rösta om det. Nationsgränser är trots allt inte mer än tillfälliga överenskommelser som borde utgå från medborgarnas vilja, också regionalt.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln