Ledaren: Politik föder inte barn

I den stora ekvationen med födda, döda och flyttade går det uppåt en god tid framöver. Det beror på invandring och på det att folk lever längre. Antalet födda har ändå minskat sju år i rad.
”Senast det föddes färre barn än i fjol var nödåren 1867–68 då skörden slog fel och folket svalt”, noterade Stig Nygård i sin ledare i Vasabladet (10.9).

Det är ändå inte så värst relevant att jämföra 2016 med ett samhälle som var i kris för 150 år sedan. Däremot kan det vara bra att grubbla över orsakerna till det låga antalet födda. Vi ska ändå inte se ”låg” som synonymt med något dåligt, negativt. Det går nämligen lätt så, på samma sätt som kvinnor ges rollen av ”dålig medborgare”.
”Den principiellt viktigaste aspekten är kvinnans egen rätt att bestämma om hon vill ha barn eller inte. Och att kvinnans värde inte baserar sig på om hon är mor eller inte”, skriver Nygård. Det är lätt att instämma.

Problemet är att nästan all diskussion om nativitet är inflammerad från starten, då någon gör bort sig, som då SDP-ordföranden Antti Rinne efterlyste ett barnfödartalko (synnytystalkoot). Uppståndelsen varade några dagar, men Rinne får ännu pikar, trots att han ingalunda är ensam då det gäller att välja olämpliga ord. Hela vår befolkningsterminologi är full av laddade ord.

Ett bra exempel är Befolkningsförbundets forskningsprofessor Anna Rotkirch, som kommenterade antalet nyfödda i en Talouselämä-artikel som utgick från Antti Rinnes utspel:
”Det idealiska barnantalet för familjer är högre än det förverkligade antalet”.
I artikeln (Talouselämä, 24.8) noterar Rotkirch visserligen också att andelen som inte kan få barn är väldigt hög i Finland (finns det en källa för det?), men valet av adjektiv som beskriver antalet födda är symptomatiskt för hela diskussionen: Idealiskt barnantal.
Ett eftersträvansvärt antal, med andra ord. Och så har vi alla andra synonymer: perfekt, fullkomlig, fulländad, mönstergill …
Är det inte rimligtvis så att det endast är föräldrarna – och de som väljer att inte bli föräldrar – som har ensamrätt till att definiera vad som är ett idealiskt antal?

Rotkirchs ord är kanske korrekt ur ett strikt reproduceringsperspektiv, men sakkunniga som uttalar sig borde vara extra noga med hur de formulerar sig. Det är trots allt inte beslutsfattare och forskare som ska komma med värdeladdade kommentarer om hur folk borde föröka sig – om inte annat, så med hänsyn till hur det kan kännas för alla dem som inte kan få barn.
Hela debatten om Rinne och antalet födda känns säkert också direkt sorglustig för dem som valt att inte bli biologiska föräldrar.

Kvinnor, män och barn borde inte heller betraktas som nationalekonomiska element. I artikeln där Rotkirch uttalar sig finns också kommentarer av Aktias chefsekonom Heidi Schauman:
”En stabil och god nativitet är viktig för tillväxten och den offentliga ekonomins hållbarhet”.
En god nativitet. Vid Statistikcentralen kan de också: nativiteten är på otillräcklig nivå.
Schauman kommer visserligen också med en viktig, enkel sanning:
”Det är människors välmående som driver utvecklingen, inte ekonomin. Om det bedrivs en bra politik och det skapas ett samhälle där folk verkligen vill ha barn, följer ekonomin efter”, säger Schauman.

Om folk känner sig trygga, är det mer sannolikt att de vill bli föräldrar tidigare. Mer krångligt än så är det inte. Och då ökar sannolikt antalet födda på sikt.
”Som det nu är fungerar den förda politiken som ett ytterst effektivt preventivmedel”, skriver Nygård.
Det är ändå något naivt att tro att input i form av en politik för mer välmående automatiskt ger output i form av fler barn. De som inte vill ha barn – eller inte vill ha många barn – är sannolikt lika många, oberoende av hur frikostiga stödformer samhället erbjuder dem. Det här är också något som politiker borde medge då de strävar efter denna ”goda” nativitet.

Därför är det fel att över huvud taget motivera en viss reformpolitik med högre nativitet. Många unga har det tufft nog utan allt snack om barn i en situation då ett av de största bekymren för många är att det inte bara är kämpigt med studier och jobb: De känner också en konstant stress i form av att vad de än förändrar i sina liv leder till att de förlorar någon viktig stödform som är nödvändig för att vardagen ska gå runt. Hela stödlogiken verkar idag utgå från straff, så det är inte konstigt om stora beslut skjuts på framtiden. Vi är också långt från det svenska samhällets flexibla modeller för unga föräldrar.
Det finns unga som drömmer om att bli föräldrar snabbare än vad de känner att nu är klokt. En politisk satsning bör ändå utgå från att förbättra förutsättningarna för alla unga. Glöm allt unket snack om barnfödartalko och försörjningsgrad. Det som investeras i ungas välmående betalar igen sig med ränta också för de äldre, oberoende av om de förstnämnda får fler barn eller inte.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*