LEDAREN: När Henry satt i rätten

Aktiebolagslagen räknar upp de centrala principerna för ett aktiebolags verksamhet, samt för hur lagen ska tillämpas. Ett av de mest citerade avsnitten handlar om det som ska bli kvar på sista raden.
”Syftet med bolagets verksamhet är att bereda vinst åt aktieägarna, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen.”

Det här kan låta som något självklart, men det handlar om en klausul som utgör en trygghet för aktieägare som anser att ett bolag drivs på ett sätt som inte genererar tillräcklig vinst. Ägare och ledning kan ju ha lite olika syn på vad som är ”tillräckligt”.
Lagen stakar såklart inte ut något om hur stor vinsten ska vara.

Paragrafen används ofta som ett argument i diskussioner om företags förpliktelser gentemot omvärlden. Eftersom lagen entydigt definierar att uppgiften är att se till att det blir ett plus på sista raden, inget annat, anser många att man därför inte kan utkräva något direkt samhällsansvar av ett aktiebolag.

Uppfattningen om ”vinst” och vad företag borde ge tillbaka till samhället är ändå inte så enkel. Rimligtvis har eller hade Nokia också ett samhällsansvar i och med de betydande statsstöd som bolaget har fått för utvecklingsarbete.
Om det offentliga Finland investerade stort i Nokias framgång, uppstod där väl en moralisk plikt från företagets sida? Eller är det ägarna som plockar avkastningen, medan regeringen bara kan hoppas att bolagets framgångar i slutändan också gynnar skattebetalarna i form av exempelvis fler jobb.

Frågeställningen gäller inte specifikt Nokia, det är bara ett exempel på uppläggets moraliska dimensioner. Det handlar inte heller bara om direkta stöd, utan om hur samhället satsar på infrastruktur som uttryckligen är nödvändig för vissa företag eller branscher.
Vinstproblematiken ska också ses på sikt. Ett företag som genererar snabba vinster på ett sätt som skadar samhället – genom exempelvis miljöförstörelse – skadar på sikt också verksamhetsförutsättningarna. Men ju längre bort aktieägarna sitter, desto svagare är sannolikt deras intresse. Alla är inte etiska investerare. Här tangerar vi också kvartalsekonomins kortsiktighet.

I år har det gått 101 år sedan ett uppmärksammat rättsfall som handlade om aktieägarnas rätt att få ut sin andel av bolagets vinst.
Allt började då John och Horace Dodge satte morgonkaffet i vrångstrupen då de i tidningen läste hur Henry Ford deklarerade att Ford Motor Company skulle minimera utbetalningen till aktieägare. Istället skulle bolaget återinvestera och höja löner. Bröderna Dodge, själva biltillverkare, var storägare i Ford, och hade i flera år kvitterat ut enorma dividenber då bolaget expanderat snabbt.

Henry Ford var en banbrytare på många sätt. Han införde bonussystem för skötsamma arbetare som varken drack alkohol eller rökte. Det har också vissa finländska företag testat, långt senare. Fords ledarstil kan kritiseras för att den dominerades av ett visst kontrollbegär. Hans fientliga syn på fackrörelsen var inte heller direkt uppbyggande.
Han stod ändå för en typ av välfärdskapitalism där också samhällsansvar var ett bärande element.
I viss mån kan man säkert dra paralleller till den tidiga industrialisringen i Finland. Då fanns det brukspatroner som hade tajta grepp om lokala samhällen, men som också kunde erbjuda ett visst ”socialskydd”.

Det finns många förenklade och idealiserade myter om det som Henry Ford sade i rätten. Det han gjorde klart var i alla fall att han ogillade aktieägare som gynnats av boomperioden, inte gjort ett skvatt för framgången, aldrig burit någon form av risk.
”De var otacksamma och lättfärdiga då de hela tiden krävde mer”, enligt Ford. Aktieägarna hade redan fått för mycket, och det var på tiden att tänka också på alla andra.
I sin bok ”Mitt liv och mitt arbete” (1923) återkom han till temat.
”Till vilken nytta är en industri om den drivs så oskickligt att den inte erbjuder en skälig levnadsnivå för alla berörda?” (ÅU:s övers.)

Ford dömdes i rätten. Hans syn på hur ägare borde avstå från oskäliga utbetalningar och i stället ge något tillbaka till samhället hittas i dag i det som kallas CSR, företags samhällsansvar (Corporate Social Responsibility). I många företags verksamhet är det lätt att se att de verkar enligt principen om att det finns ett visst ansvar gentemot det omgivande samhället.
Det är lätt att dra paralleller till den utveckling vi ser i dag, när positionerna på en mångmiljardmarknad delas upp som en följd av vårdreformen. Också ett vårdbolag ska bereda vinst åt aktieägarna. Här kan vi fråga oss var den skäliga nivån går, om en alltför stor vinst på sikt försvagar samhället?

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*