Dan Lolax 17.11.2017 00:00

Det borde vara ställt utom allt rimligt tvivel att desinformationen har blivit ett allt viktigare vapen i de hybridkrig som vissa länder för.
Vi vet att till exempel Ryssland försökt påverka val i USA och Europa genom desinformation, och att falska nyheter i Finland uppskattas av ryska trollfabriker.
Vidden av desinformationens konsekvenser är beroende av åtminstone två faktorer.
Dels av hur mediekritiska medborgarna är. Den som läser nyheter inte enbart för att få den egna världsbilden bekräftad utan tvingar sig själv att tänka ett steg längre är mindre benägen att tolka falska nyheter som sanna.
Dels beror desinformationens framgång på i vilken mån den som sprider desinformation tvingas beakta oberoende medier, som styrs av pressetik, inte av bakomliggande agendor, och vars huvudsakliga intresse det är att komma så nära sanningen som möjligt.
Finländarna är i det här avseendet relativt läskunniga, mycket tack vare att pressfriheten varit en självklar grundbult i vårt samhälle.
Men pressfriheten är ingen självklarhet och vår immunitet mot falska nyheter är inte hundraprocentig.
Orsakerna till det här är inte externa. Om vi i allt större utsträckning börjar misstro seriösa medier, och se propaganda som ett gångbart alternativ, då sänker vi garden inför dem som vinner på att så split i samhället.
Men det är vi som sänker garden.
Mauri Pekkarinen, veteranpolitiker i Centern och riksdagens vice talman, sänker sin gard.
I tisdags diskuterade Yles A-studion vad som hände före, under och efter Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä i somras.
Som bekant ledde partidagen till att Jussi Halla-aho valdes till ordförande för partiet, och till att regeringen såg ut att falla – för att i sista stund räddas av att sannfinländska ledamöter bröt sig ur partiet för att bilda grupperingen Blå.
Skälet till att regeringen, och främst statsminister Juha Sipilä (C), inte har kunnat lägga den här episoden bakom sig är att den sannfinländska splittringen förutsågs av Lännen Media-journalisten Lauri Nurmi och att senare information om spelet i kulisserna väckt frågor om huruvida Sipilä talade sanning när han sade sig vara ovetande om splittringen.
De här frågorna diskuterades i tisdagens A-studion av Suomen Kuvalehtis chefredaktör Ville Pernaa och Maaseudun Tulevaisuus chefredaktör Jouni Kemppainen.
Att frågorna diskuterades fick Mauri Pekkarinens bägare att rinna över. På Facebook beskyllde han Yle för att älta Sannfinländarnas splittring och för att tala illa om statsministern.
Till Yles chef Lauri Kivinen ställde Pekkarinen en fråga som låter som ett hot: ”Hur ska jag som en relativt erfaren politiker förklara att Yle måste stödas?”
Som herrarna Pernaa och Kemppainen förklarade i programmet så saknar regeringskrisens vändningar motstycke i finländsk politisk historia.
Det finns måhända en tendens att betrakta det hela som teater, men i grunden handlade de dramatiska dagarna i juni om politik: hade Sipilä inte lyckats rädda regeringen så hade vi i dag haft ett annat regeringsprogram.
Att vi fem månader senare fortfarande diskuterar vad som hände beror alltså på att det som hände var unikt, politiskt betydelsefullt – men också på att vi inte vet exakt vad som hände.
Det som ger den oberoende journalistiken ett existensberättigande – att ta reda på – kallar Pekkarinen för att älta.
Det som är ett kännetecken på oberoende journalistik – att de i maktposition påminns om sitt ansvar – kallar Pekkarinen för att tala illa om statsministern.
Och för att vara väldigt tydlig: ingen i A-studion talade illa om Sipilä, snarare tvärtom. Att statsministern lyckades rädda regeringen sågs av de sakkunniga som en bedrift, må sedan vara att Sipiläs sätt att hantera informationen om vad som hände avslöjar att han är relativt ny som politiker.
Att Pekkarinen talar för en pressad statsminister och ett parti som dalar i opinionsundersökningarna är ingen förmildrande omständighet.
Det visar enbart att för riksdagens vice talman är pressfrihet något relativt, något som kan vägas mot egna politiska intressen och hotas om det gynnar dessa intressen.
Det är genom den typen av relativism som desinformationen sprider sig. Det är så man som inflytelserik makthavare ger en bredare allmänhet fullmakt att söka ”alternativ fakta”, på seriösa mediers bekostnad.
Det är så det ser ut när man sänker garden.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln