Ledaren: När de svagaste säljs

Det tar inte många dagar mer. På söndagen var de cirka 13  700, på tisdagen 19 500 – och i går på eftermiddagen fler än 26 000. Snart överskrids gränsen på femtiotusen namn, det som behövs för att riksdagen ska behandla medborgarinitiativet om upphandling av tjänster och stöd för personer med funktionsnedsättning. De tre första månaderna gick det långsamt, men efter att några organisationer och aktiva privatpersoner påmint folk om medborgarinitiativet, handlar det säkert bara om dagar tills målet nås.

Det var föreningen Handikappforum och Delegationen för boende för personer med utvecklingsstörning som startade medborgarinitiativet i juni. Målet är en reform där lagen om offentlig upphandling inte längre skulle omfatta nödvändiga tjänster för funktionshindrade, såsom boende och annan nödvändig service.
Enligt Finlands Dövas Förbund, en av organisationerna som stöder initiativet, har funktionsnedsatta personer nu varken praktiska eller juridiska möjligheter att påverka då service som rör dem upphandlas:
”Så gott som utan undantag är det priset och inte kvaliteten som avgör upphandlingen. Upprepad konkurrensutsättning skapar osäkerhet och försvårar det vardagliga livet för funktionsnedsatta.”

I bakgrunden finns den nyligen förnyade upphandlingslagen. Det goda är att det nu (i alla fall teorin) ska vara lättare att upphandla tjänster med tillsvidareavtal, så att personer med funktionsnedsättning inte ska tvingas flytta eller lära känna ny vårdpersonal på grund av ny konkurrensutsättning.
Lagen befäste tyvärr också vedertagen praxis, där de som berörs inte är en part då beslut fattas som på ett avgörande sätt påverkar deras liv. I de fall där domstolar tagit ställning i tvister, har utstakningarna varit de samma, enligt handikapporganisationerna: I upphandlingsärenden ses de med funktionsnedsättning ofta som inte mer än en passiv part, ett objekt för andras beslut. Det samma gäller för övrigt också för anhöriga, som får finna sig i det som erbjuds.

Det här för tankarna till hur äldre, sjuka och barn förr auktionerades ut till människor som erbjöd sig ta hand om dem för den lägsta kommunala ersättningen. Lika maktlösa var dessa ”auktionsobjekt”. Det var bara att låta sig säljas.
I Sverige förbjöds dylik fattigvårdsauktion 1918. I Finland var det fattigvårdslagen från 1923 som skulle göra slut auktionerna, men barn som behövde ett hem såldes på auktion ännu i början av 1930-talet.
På auktionerna såldes också funktionshindrade, så kopplingen till vår tid är inte fel. Vad annat är ett upphandlingsförfarande om inte ett sätt att hitta den billigaste lösningen – visserligen enligt vissa uppställda kvalitetskriterier, men ändå.

Det är inte konstigt att handikapporganisationerna anser att nuläget strider mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt konventionen, som Finland ratificerade så sent som i fjol, får en människa med funktionsnedsättning inte automatiskt förpliktas att godkänna ett boendearrangemang. Det här borde vara utgångsläget, särskilt i situationer då den berörda inte ens tillåtits delta i processen.

Det sägs att upphandlingsriskerna för de svenskspråkiga är och förblir mindre. Marknaden är så liten att få företag kommer att ha ett intresse för att erbjuda tjänster på svenska, enligt Förbundet de Utvecklingsstördas Väl, FDUV.
Det har också skett en fantastisk förbättring då det gäller hur det offentliga Finland beaktar individuella behov och självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt är det farligt att strunta i riskerna. Konkurrensutsättning och anbudsförfaranden har blivit allt vanligare sedan 2007, sade Risto Burman, som leder De Utvecklingsstördas Stödförbund, i en intervju för Hufvudstadsbladet i fjol.
”Ofta kommer de boende och deras anhöriga inte till tals då konkurrensutsättningen görs. Ett annat hot är att serviceleverantören hela tiden byts ut”, enligt Burman (HBL, 28.5.2016)

Medborgarinitiativets mål är bättre chanser till ett gott liv för cirka 15 000 människor med olika funktionsnedsättningar eller med en utvecklingsstörning. Den teoretiska upphandlingsnyttan på en fri marknad är dessutom marginell, då man beaktar detta låga antal. Målet skulle vara att dessa människor skulle ha en möjlighet till tjänster som organiseras på annat sätt, till exempel via direkt upphandling som garanterar en större kontinuitet i tjänsterna, skriver FDUV. Juridiskt sett handlar medborgarinitiativet dessutom inte om mer än en ett litet paragraftillägg i helheten.

Vilka är då oddsen för att medborgarinitiativet når målet? Inte så goda. I den förtjänstfulla kartläggning som Yle gjorde i våras uppgav regeringspartierna att de inser riskerna i fri handel med service för personer med funktionsnedsättning. I samma veva betonades ändå fördelarna. Tron är stark på att konkurrensutsättning ger bättre service, också för dem vars röst sällan hörs..

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*