Ledaren: Medelhavet i S:t Karins

Det kändes så icke-finländskt, som om man plötsligt hade förflyttats långt söderut, kanske till Medelhavets strand.
Blicken naglades fast i den glittrande sjön. Hur var det nu Charles Baudelaire skrev? …med vatten klarare blått och så jungfruligt nytt, att dess skum var ett ljusets och renhetens bländande bad”.

Efter de första stegen ut i vattnet skingrades såklart de baudelaireska stroferna. Vattnet var exceptionellt varmt, då man beaktar att det ännu var maj, men i övrigt är och var Littois träsk trots allt en sjö lik alla andra finska sjöar.
Med undantag för två saker. Ett: Littois träsk den är en de mest övergödda sjöarna i Finland. Två: Sjön hade i sommar det klaraste vattnet av alla finska sjöar.

Det kristallklara vattnets recept var polyaluminiumklorid. Under 40 timmar spreds 160 ton av ämnet ut på sjöns yta.
Det räckte inte länge innan bottnen var täckt av ett vitt lager fosfat. Den fosfor som tidigare fanns i vattnet hade flockulerats, som det heter, klumpat ihop sig och bildar nya partiklar, som sjönk till bottnen.

Experimentet i sjön på gränsen mellan S:t Karins och Lundo fick stor uppmärksamhet. Den som sett ÅU:s korta dykvideo eller någon av de andra filmsnuttarma från Littois träsk vet hur otroligt det hela såg ut.

De döda fiskarna vid stränderna påverkade såklart det idylliska intrycket. Fiskarna hade kvävts av alla fosfatpartiklar i vattnet. Det handlade om några ton döda fiskar, främst braxen, men lite jämfört med vad som brukar dras upp i samband med så kallat skötselfiske. Sådant har det idkats i sjön i över tio år.
De döda fiskarna ska också ställas i relation till det faktum att betydande mängder av sjöns fiskar dör som en direkt följd av den kraftiga övergödningen i sjön.

Bara några dagar senare började vattnet bli grumligare igen. Tanken var ändå att behandlingen skulle ha en långvarigare effekt på näringsbalansen. Det har den också, men det innebär inte Medelhavsvatten.

Grumligheten är ändå en mindre intressant fråga är de ”zombiegäddor” som nu dras upp ur sjön. Det var Iltalehti som rubricerade nyheten om missbildade fiskar, som ser verkligt obehagliga ut.
Enligt fiskebiolog Mika Sivil från NTM-centralen har vattenprover inte avslöjat något oroväckande, något som kunde förklara fiskarnas missbildningar.
Det är alltså knappast så att polyaluminiumkloriden är den direkta orsaken till gäddornas böldartade sjukdomar. Däremot kan den vara en avgörande indirekt faktor på så vis att den gjort fiskarna mer mottagliga för någon form av sjukdomsangrepp.

Frågor om fosfat på bottnen kvarstår ändå. Sura jordar fäller också ut stora mängder skadliga metaller i vatten. Hurdan är den cocktail som finns i Littois träsk – finns det en risk för att något sugs upp i näringskedjan via växter och djur? Enligt Rasmus Fältmarsch, som har studerat geologi vid Åbo Akademi, finns det inte så mycket forskning i ämnet.
Fältmarsch, som intervjuades för Österbottens Tidning för ett par år sedan om följderna av utdikning, skrev sin doktorsavhandling om hur potentiellt skadliga metaller sugs upp i nyttoväxter och därifrån vidare till djur och människor.

De problem som är kopplade till skadliga metaller i vattendrag är större i Österbotten än hos oss, särskilt om man jämför med lilla Littois träsk, men rapporteringen av det kristallklara vattnet var lite väl euforiskt.
I Sverige finns det de som är kritiska till polyaluminiumklorid, som också används av vattenreningsverk. Sveriges Television rapporterade för några år sedan om hur fångsterna i nordsvenska Klarälvens mynning minskat med upp till 90 procent. Myndigheterna hade ingen förklaring, enligt SVT, men de ville inte heller utesluta att ämnet har en ”bidragande verkan”.
De lokala yrkesfiskarnas misstankar riktas mot ett ämne: ”Det enda som har tillkommit i Klarälven och mynningsområdena är reningsverkens användning av polyaluminiumklorid.”
Hur det än är, är det lätt att vara av samma åsikt som yrkesfiskarna vid Klarälven: Kunskapen om kemikalien måste bli bättre.
Frågan om polyaluminiumkloridens roll i vattenrening har också senare diskuterats på annat håll i Sverige.

Littois träsk kan på grund av sin övergödning klassas som en ”förlorad” sjö, men att blanda ned 160 ton polyaluminiumklorid är ändå en ganska drastisk åtgärd.
Det finns 750 andra finländska sjöar som är i akut behov av åtgärder mot övergödning. Intresset för att också i andra sjöar sprida ut samma kemikalie växte säkert efter det som gjordes i Littois träsk. Därför skulle det vara bra med lite fler kritiska reflektioner kring en åtgärden. Vilka är de fördröjda effekterna på vatten, växter, småkryp, fiskar och hela näringskedjan?

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*