LEDAREN: Inga digitala infödingar

De är välinformerade, alltid uppkopplade och sysslar med flera saker samtidigt.

De känner inte till ett liv utan ständigt närvarande digitala medier.

De kallas för digitala infödingar (från engelskans ”digital natives”) och de tvingar lärare, tjänstemän och beslutsfattare att reformera skolundervisningen.

Och jo, en sak till: de existerar inte.

Det finns en allmänt omfattad teori om att personer födda efter 1980-talets mitt har en förmåga att hantera informationsteknologi som vida överträffar äldre generationers.

De digitalt infödda hanterar med lätthet all teknologi som de ställs inför, och de kan stå i skärningspunkten av olika informationsflöden och bemästra dem alla – samtidigt.

Enligt den här teorin, som lanserades i början av 2000-talet, måste skolorna lägga om sina undervisningsmetoder utgående från den här förmågan.

I Finland har det här antagandet dykt upp i diskussionen om vilka pedagogiska metoder och undervisningsverktyg som skolorna använder.

Pekplattor och e-läromedel är del av det digitala kliv som den finländska skolan förväntas ta för att hänga med i utvecklingen och för att de digitala infödingarna ska nå sina fulla potential.

Diskussionen har präglats av en viss nervositet. Hur ska de lärare som hör till en äldre generation klara av sin uppgift om eleverna överträffar dem i tekniskt kunnande och informationshantering?

Hur ska betrodda undervisningsmetoder förenas med nya utan att båda lider?

Kritik har också kommit från elevhåll. I mars bloggade en 18-årig gymnasieelev, uleåborgaren Sami Aho, om hur informationsteknologin riskerar bli ett självändamål.

Pekplattor används inte ändamålsenligt, eller inte alls, skrev Aho. Få ungdomar vet hur de ska använda program som Word eller Excel, trots att de här är viktiga i studie- och arbetslivet.

Uppfattningen om ungdomar som digitala infödingar är fel, konkluderade Aho (Keskisuomalainen 5.3.2017).

Forskningen ger honom rätt. En färsk studie (”The myths of the digital native and the multitasker”) som publicerades i tidskriften ”Teaching and Teacher Education” i juni visar att den digitala infödingen är en myt.

Unga människor är inte bättre anpassade för informationsteknologi än äldre.

De är inte heller bättre på att göra flera saker samtidigt – och överlag är ”multitasking” en dålig undervisningsstrategi, oavsett ålder.

Alf Rehn, professorn i företagsekonomi som lämnat Åbo Akademi för Syddansk Universitet i Odense, hör till dem som en längre tid ifrågasatt tanken om digitala infödingar.

Antagandet att unga ”kan” IT, när de egentligen bara har en ytlig kännedom, kan i värsta fall resultera i klasskillnader.

De fåtal människor som kan tekniken i grunden har möjlighet att genom storföretag diktera verkligheten för resten, säger Rehn (Yle 5.11.2016).

Rehn efterlyser en gedigen IT-undervisning i skolan, en som förklarar teknologin från grunden.

Klart är att skolan, trots att vi kan avfärda myten om digitala infödingar, har ett rejält problem på nacken.

Att förklara hur en dator fungerar – till exempel genom att plocka isär och sätta ihop en – låter som en bra undervisningsmetod, men den är bara början. Likaså är förmågan att hantera mjukvaran.

Myten om den digitala infödingen är farlig eftersom den antyder att intellektuell mognad kan nås utan ansträngning.

När de sociala medierna slog igenom för tio år sedan beskrevs den digitala revolutionen inte bara som ett teknologiskt framsteg utan också som ett mänskligt sådant.

Det fanns en tanke om att den lilla, snabba och lätthanterliga teknologin skulle föra oss närmare varandra, göra oss klokare och världen mera demokratisk.

Teknologi kan användas för sådana ändamål, men också för deras raka motsatser eftersom människan inte blir bättre i takt med tekniska framsteg.

Allt detta innebär att skolan måste göra två saker i det här avseendet. Den måste inkorporera ny teknologi i undervisningen.

Det här är i och för sig inget nytt utan något skolan alltid gjort. Skillnaden nu är att teknologin utvecklas i en rasande takt, vilket för oss till skolans andra uppgift.

Det stämmer att barn i en allt yngre ålder står i en störtflod av information. Det är skolans pedagogiska ansvar att ge barnen möjlighet att hantera denna information.

Skolan bär det här ansvaret genom den ”traditionella” undervisningen. I den undervisningen är datorer och e-läromedel verktyg, knappast värda mera tanke än pappret och pennan.

Men skolan måste också, i dag mera än tidigare, kritisk och analytiskt diskutera vad det innebär att vara informerad, vad information inte är och vilken plats vi ger teknologin i våra liv.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*