LEDAREN: Hur flexibelt är ÅA?

Ett helt läsår på universitet utan en enda föreläsning. Det låter inte rätt.

ÅU skrev i går om Ida Bäckman, 21, sociologistuderande på Åbo Akademi som efterlyste studiekamrater på Facebook när hon insåg att hon inte skulle ha någon som helst kontaktundervisning under läsåret 2017–2018.

Inga föreläsningar, ingen föreläsare att ställa frågor, inga medstuderande att bolla idéer med, argumentera med, övertyga eller bli övertygad av.

I stället ska Bäckman plöja igenom kurslitteraturen på egen hand. Av responsen på hennes kontaktannons att döma är hon inte ensam.

Det är något ironiskt att exemplet är hämtat från ämnet sociologi – där grupprelationer och sociala identiteter hör till kärnfrågorna – men fenomenet kan inte avgränsas till det ämnet, eller ÅA, enbart.

Snarare avspeglar Ida Bäckmans situation en förhärskande syn på den högre utbildningen.

Den här synen återkommer i hur statsmakten pratar om och finansierar universiteten.

Universiteten har delvis anammat politikernas och ministerietjänstemännen processtänkande – ibland för att de sett fördelar med detta tänkesätt, ibland av tvång.

Mikko Lagerspetz, professor i sociologi, säger att de många läskurserna beror mera på ämnets litenhet än på de nedskärningsbeslut som ÅA fattat.

Situationen skulle vara densamma även om resurserna var större, säger Lagerspetz.

I en annan tid kunde man ha tänkt tvärtom. Få studerande skulle möjliggöra en kontaktundervisning värd namnet – en som inte bockar av kurslitteraturen vart efter att den plöjts igenom, utan som ger studerande och studier tid.

Obegränsat med tid är aldrig bra, och läskurser är i sig inte av ondo, men frågan är om inte dagens universitetsstudier – speciellt bland de så kallade mindre ämnena – allt mera hamnar i en antingen-eller-situation?

För att exemplifiera: ÅA lade om sitt kursutbud genom att skapa breda kandidatutbildningar – det här för att öka genomströmningen, det vill säga se till att studenterna håller en studietakt som Undervisningsministeriet belönar universiteten i form av finansiering.

Det här leder till att kurserna blir, sett till antalet studerande, stora.

Fyllda föreläsningssalar är inte enbart ett led i att höja studietakten, det är också ett sätt för ÅA att bättre utnyttja de lokaler som universitetet hyr.

På senare har ÅA sytt in sin kostym, speciellt i och med att Novia flyttar in till Hankenhuset på Henriksgatan och att Asa-huset på Fänriksgatan utnyttjas till bristningsgränsen.

Betoningen är alltså på ett högt studietempo, fyllda föreläsningssalar och effektiv lokalanvändning överlag.

Inget av det här ska per automatik ses som motsatsen till en bra universitetsutbildning.

Samtidigt står det klart att när de här strategierna presenteras så måste argument för en kvalitativ utbildning samsas med andra målsättningar.

Individuell handledning är en utmaning när de studerande är många.

Men tydligen också, som fallet är för Ida Bäckman, när studenterna är få.

I värsta fall tyder det här på en brist på flexibilitet.

Naturligtvis är det så, att ÅA gör allt för att de breda kandidatutbildningarna ska hålla hög kvalitet – också då de genomförs med kvantitativa förtecken.

Men hur tänker universitetet om tillfälle ges att gå från massinlärning till en inlärning som är distribuerad över småskaliga föreläsningar där ett fåtal studerande interagerar med varandra och föreläsaren?

Väljer ÅA läskurser och självstudier eller finns det vid sidan av de breda kandidatstudierna, och på den mer specialiserade magisternivån, en flexibilitet som möjliggör studier som är mindre löpande band och mera utrymme för reflektion?

Eller kommer magisterstudierna för ett mindre ämne som till exempel sociologi, som ingår i samma utbildningsprogram som nationalekonomi, att vara ett val mellan antingen proppfulla föreläsningssalar eller ensamma självstudier?

Utfallet av de breda kandidatstudierna och de gemensamma utbildningsprogrammen på magisternivå återstår ännu att se, och avsikten här är inte att peka ut ÅA eller ämnet sociologi som syndare mot bildningsidealet.

Snarare handlar det om att beskriva en tendens som universiteten måste kämpa emot.

Statsmakten visar sin misstro gentemot universiteten genom att spjälka upp och villkora finansieringen ännu mer än tidigare.

Universiteten är autonoma enbart i teorin och det gäller för den undervisande personalen – med kursassistenters, ämnesföreningars och studentkårens hjälp – att hitta flexibla lösningar som inte förringar studenternas behov.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*