LEDAREN: Finland fick också hjälp

I slutet av nästa vecka ordnar Röda Korset sin hungerdagsinsamling. Med åren har den traditionella insamlingen kompletterats med många nya metoder. Det går att ringa ett donationsnummer, skicka ett textmeddelande, eller så kan man betala pengar direkt in på katastroffondens konto.
Av de nyare metoderna kan nämnas de så kallade virtuella insamlingsbössorna. Vem som helst kan fixa till en sådan, för att sedan utmana andra människor att ge bidrag. Då vi tänker på dagens sociala medier har den här metoden säkert en stor målgrupp. Tweeta, blogga och lajka.

Människor värvas såklart också för bössinsamlingen. När flyktingkrisen var som mest akut vid Medelhavet, år 2015, gav just den ett rekordresultat. Detta trots att det blir allt ovanligare att folk går omkring med pengar på fickan. På vissa insamlingsplatser har det faktiskt varit möjligt att ge ett bidrag med bankkort. Metoden får sannolikt människor att knappa in en lite större summa än det man skulle skänka om man hade småslantar i fickan.

Hjälpviljan brukar vara stor. Samtidigt känns det som om det skulle blåsa allt kallade vindar då det gäller attityderna om behovet att hjälpa – eller om varför vi över huvud taget ska hjälpa någon.
Finland han klarat sig själv, skött sig själv och tagit hand om sig själv. I alla år. Sägs det. Men riktigt så är det inte.

För den som själv tvekar – eller möter kritiska argument – kan det vara bra med en påminnelse om några av de mer undanskymda kapitlen i finländsk historieskrivning. De som handlar om årtionden då Finland varit mottagare av många former av hjälp.
Redan under krigen skedde mycket som de flesta inte har en aning om. Hur många vet att svenska jordbrukare ställde upp med betydande leveranser av inte bara mat men också jordbruksredskap. Det krävdes fem lastfartyg för att transportera närmare 800 ton jordbruksredskap till Finland. För utsädet 1940 kom 285 ton sättpotatis enbart från Norrland. Svenskar röjde också mark för evakuerade karelare. Över 2 200 lantarbetare kom varje år hit 1941–1944 för att delta i sådd- och skördearbete.

Ensam var inte alls så stark, inte ens efter krigen. En utbredd uppfattning är att Finland efter kriget fick klara sig själv. Orsaken var att det av politiska orsaker inte gick att ta emot exempelvis amerikansk Marshall-hjälp, för återuppbyggnad efter kriget. Det kom ändå en hel del hjälp, också från USA. Inköp från de enorma överskottslagren finansierades med mycket förmånliga kreditvillkor. Finland fick på så vis betydligt mer än vad som hade varit möjligt med dåvarande ekonomiska resurser.
Under perioden 1946–1959 lossades talrika amerikanska lok, väghyvlar och traktorer i hamnarna i Helsingfors, Hangö, Åbo eller Raumo. Flygplan och reservdelar till dem levererades också. Under samma tid kom tvåtusen lastbilar, över 500 övriga fordon, tretusen släpvagnar och 1 400 bilreservdelar. Det här var en betydande hjälp då det i Finland efter kriget fanns sammanlagt bara 17 000 bilar.

Allt det här framgår av de dokument tullöverinspektör Janne Nokki har räddat för eftervärlden. Han har bland annat papper där någon räknat ut en ”tull”, en tull som aldrig uppbars då de importerade varorna bara försvann någonstans i landet. Det mesta av leveransdokumentationen förstördes bums i rädsla för sovjetiska reaktioner, säger Nokki – också utbildad historieforskare – i intervjun för Helsingin Sanomat (10.12.2006).

Det finns också andra uppgifter om indirekt hjälp. Ett lån som Finland fått av Sverige lär ha avskrivits på så vis att Sverige fick en extra pott ur Marshall-hjälpen.
Hjälpförsändelserna och lånestöden från USA och Västeuropa handlade såklart om politiska intressen men också en form av goodwill. I en artikel om hjälpen citerar Helsingin Sanomat professor Jussi Hanhimäkis forskning: ”USA fick avstå från alla offentliga uttalanden om Finlands ställning, eftersom Sovjetunionen kunde tolka sådana som en utmaning. Samtidigt ville USA hjälpa Finland på ett osynligt sätt, ekonomiskt.”
Den hjälp som USA gav Finland efter kriget beräknas motsvara ett helt år av krigsskadeståndsproduktion.

Finland fick också direkt hjälp. Det nya FN-organet Unicef satsade starkt. Femtiotusen barn fick skor, familjer fick tyg och tråd för att själv sy kläder, och 350 000 vaccinerades mot tuberkulos. Unicef levererade också röntgenapparater och penicillin.
En betydande faktor bakom uppsvinget efter kriget och moderniseringen av Finland var stödlånen från Världsbanken. Dessa lån beviljades från och med 1950. De väg- och fabriksbyggen som fick stöd gav tiotusentals människor jobb under 1950-talet. Det sista krigsrelaterade lånet kom så sent som 1975 (!), för satsningar för att rena vatten från pappersindustrin.
Den renodlade biståndshjälpen och alla subventionerade lån minskar inte på något sätt betydelsen av allt det otroliga arbete finländare själva gjorde, men kunskapen om dem ger en annan infallsvinkel på uppfattningen att vi alltid klarat oss själva. Människor fick slita hårt, men de hjälptes på traven av omfattande hjälp utifrån. Det är bra att minnas då vi möter en hungerdagsinsamlare.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*