LEDAREN: Det flyende ansvaret

Den genomgripande renoveringen av Akademihuset i Åbo inleddes i februari 2015. Åbo hovrätts fastighet ska vara klar i dessa dagar.
Egentligen var jobbet klart redan i somras, men tiden därefter har använts för att testköra och justera all den ny teknik som installerats i det moderniserade huset, en 200 år gammal byggnad.
Projektet är värt cirka 15 miljoner euro och har omfattat 37 offentliga upphandlingar. Ungefär 460 yrkesmän har registrerats för någon insats i Akademihuset.
Tidtabellen och budgeten höll. Det imponerade är att arbetet utfördes stegvis, så att hovrätten hela tiden hade verksamhet i huset hela tiden.
De som ledde projektet skulle säkert ha en hel del att lära andra om projekthantering.
Historien serverar oss många exempel på hur allt gått fel. När projektet med att förnya systemet för fordonsregistret inleddes 1999, var målet inställt på fyra år. Det hela räckte ändå tolv år.
Ett projekt som skulle gå på 15–25 miljoner, kostade cirka 50 miljoner euro 2000–2008. Då man räknar med att indirekta kostnader, stiger räkningen till 100 miljoner, enligt Statens revisionsverk.
Riskerna är såklart av lite olika art än Akademihuset, men tak och väggar kan väl rasa på samma sätt som IT-byggen (ett tak skedde faktiskt i Akademihuset).
Då det gäller registerreformen skedde mycket nytt under projektets gång – såsom bestämmelser och fordonsklasser – så det är i viss mån förståeligt att den ursprungliga budgeten inte höll. Kostnadsstegringen känns ändå hutlös, särskilt som det ”färdiga” systemet sedan tappade bort massor av uppgifter om fordonen, Det ledde till att polisen stoppade folk för att kolla varför dokument och fordon inte överensstämde.
Bar då någon ett ansvar för hur allt gick till? Några sådana uppgifter finns inte, inte heller uppgifter om en självkritisk analys som skulle vara tillgänglig för skattebetalarna, trots att transparens borde vara en självklarhet då offentliga projekt blir något helt annat än vad som tänkts. Det handlar inte om att ”förklara”, utan om att förstå. Så man kan lära sig.
Kommersiella katastrofer är såklart i en klass för sig. Kärnkraftverket i Euraåminne ska äntligen bli klart så att det producerar el efter ett år, ”i slutet av 2018”, enligt senaste uppgift. Enligt en kalkyl 2011 skulle förseningen kosta konsumenterna 200 miljoner euro varje år i form av dyrare el. Det finns också en samhällelig vinkling i ansvarsfrågan, eftersom bygglovet också motiverades med Finlands försörjningsberedskap.
Det ökända metrobygget i Esbo och Helsingfors är ytterligare ett sorgligt exempel. Det handlar om två städers projekt, men drabbar hela huvudstadsregionen. Då staten tillskjutit stora summor, handlar också det här om skattebetalarnas intresse.
I all villervalla som brukar uppstå i samband med motsvarande missar – både stora och små – tappas huvudspåret ofta bort. Varför gick det så här? Vems ansvar var det? Men ansvaret bara flyr.
Det sägs visserligen att Finland är bättre än andra på projekthantering. Våra förseningar är i snitt kortare och billigare än i det övriga Europa. Där finns det till och med miljardsatsningar i form av flygplatser och motorvägar som växer igen då ingen behöver dem ens då de är färdiga. Det att andra gör ännu större fel borde ändå inte ge någon ett frikort hos oss.
Ett bra exempel ”betongkvalitetshärvan”. Allt började för ganska exakt ett år sedan, då tillbyggnaden av T3-sjukhuset i Åbo stoppades på grund av gjutnings- och hållfasthetsproblem.
Oklarheterna omfattade också parkeringsanläggningarna i det nya bostadsområdet Harpunkvarteret nära Åbo slott, samt en järnvägsbro i Kemi. Som en följd av det satte Trafikverket igång med ett stort granskningsprojekt som omfattade landsvägs- och järnvägsbroar. Lövö bro, mellan Dragsfjärd och Kasnäs, är ett av de sista objekten.
Betongoklarheterna har stämplat hela branschen, enligt företaget Lujabetonis vd Mikko Isotalo. I en intervju för Kauppalehti i våras sade Isotalo att hållfasthetsskillnaderna är marginella jämfört med det som krävs. Dessutom verkar det inte som om alla ens är överens om hur hållfasthet ska mätas.
En lekman kan inte bedöma det här, men T3-sjukhuset försenas betydligt och kostar mycket. Vems är det flyende ansvaret? Sjukvårdsdistriktets direktör, Leena Setälä, ansåg att avtalet med entreprenören är entydigt då det gäller förseningen av bygget.
”Vi förutsätter att sjukvårdsdistriktet ersätts till fullo för alla direkta och indirekta kostnader” (ÅU, 12.11).
Ansvarsfrågorna var då ännu öppna – och de verkar de ännu vara. Det ligger i skattebetalarnas intresse att få veta att kostnaderna verkligen ersätts. Det handlar om ansvarstagande, erkännande av fel och transparens. Med andra ord: professionalism. Det offentliga samhället måste efterkräva ett större projekthanteringsansvar. Vi måste komma bli kvitt alla dessa projekt där saker och ting ”bara” händer och kostar.
I all villervalla kring ett misslyckat projekt tappas huvudspåret ofta bort. Varför gick det så här? Vems ansvar var det?

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*